Projekt gös i nytt vatten

Helt plötsligt gick det inte mer. Båtmeck i all ära men det kan aldrig till fullo ersätta en regelrätt fisketur. Mästerbärgare Tobias och jag bestämde oss för att vi skulle ut och försöka fånga en gös eller två.

Vi insåg ganska tidigt att det skulle komma att bli en ordentlig promenad till den tilltänkta fiskeplatsen. Hos en enkel statstjänsteman som spenderar sina dagar bakom ett skrivbord är i regel inte bra kondition den mest tongivande egenskapen. Vi började därför spekulera i åkdon som kunde underlätta den mödosamma färden. I närheten av Tobias är det aldrig brist på åkdon. Trots fyrhjulingar, scootrar, isbilar, lastbilar, traktorer, grävmaskiner och mule:ar(?) valde vi av någon outgrundlig anledning att gå ut till fiskeplatsen. Kanske hade vi påverkats av den klassiska "Nu börjar isarna bli dåliga" mentaliteten som börjar cirkulera bland gemene man så snart det inte är - 20 längre. Vi borde förstått bättre. Efter 5 månader sibirisk jävla vinter är isarna inte dåliga, de är glaciärlika.

I vilket fall som helst lyckades vi navigera oss ut till utgångsplatsen och parkera bilen. Det är en stor fördel att navigera tillsammans med traktens bärgare, hur långt åt hellskotta något än ligger har det alltid gått sönder en bil där.

Vi var spända av förväntan när vi la in dagens Waypoint på Gps:en. Ursprungligen var tanken att vi skulle få en waypoint av en kompis, men han blev full istället. Ett smärre bakslag är dock inget för en man född i uppförsbacke. Jag använde all min kartkunskap och jämförde en djupkarta med en eniro karta och försöka krysspejla fram punkten. Jag fick fram lite kordinater och det var dessa vi började gå mot, 4,5 km bort låg punkten. I mitten av sjön låg ett stort grund där det var 5-10 meter. Vi skulle fiska i kanterna där det brantade av mot 60-70 meter.

Efter att med hjälp av eltejp (vad annars?) ha maximerat vad som gick att få plats med på en pulka (Tack Wiliam 5 för lånet) insåg vi att det fanns en hel del kvar vi inte fått plats med. Vi löste det hela genom att improvisera fram en pulka i form av en släpad IKEA kassa. Mycket kan man säga om Ikea men världens bästa kassar gör de i alla fall. Vi blickade ut mot sjön och vår tilltänkta fiskeplats, avståndet var så långt att det skulle fått självaste Djingis Kahn att tveka innan avfärd.

Sällsynt målmedvetna började vi promenera framåt i rask preussisk takt, tyvärr omöjliggjorde blankisen de sedvanliga höga benlyften. Efter cirkus en halvtimme började vi skymta prickar långt ute på sjön. Prickarna blev större och det visade sig vara det lokala buset som befäst grunden med fyrhjulingar och abborrpimpelutrustning. Vi marscherade förbi dem, vår tanke var att fiska djupare. Första hålet uppmättes till olodbart, andra hålet visade 45 meter och där satte vi första spöet, sen steg det ganska behagligt upp till 20 meter där vi satte sista spöna. Om jag vore en nors, och betedde mig som de gör i vänern. Då hade jag stått och luktat gurka på precis ett sånt här ställe. Förutsatt att Gösarna vi fiskade faktiskt åt nors, och att det överhuvudtaget fanns nors, då var det här ett klockrent ställe. Mörtarna placerades på tilltänkt gösdjup 1-12 meter ner.

Första hugget lät vänta på sig. Vi åt istället. Dagen till ära hade Tobias letat fram ett morotsbröd ur frysen. Vi tittade skeptisk på blandprodukten och sedan på varandra. Att kombinera två i bästa fall mediokra mumsbitar i form av bröd och morot borde inte vara lyckat, och det var det inte heller. Betydligt mer logiskt hade varit att göra tex chokladbröd, eller varför inte baconbröd.

Mitt under en isbitssparkar tävling fällde ett av tobbes spön. Vi rusade dit och såg linan försvinna från spolen i en ganska rask takt. Mothugget möttes av motstånd och vi väntade spänt på om det skulle visa sig en fisk med lagom, eller alldeles för mycket fenor i hålet. (dvs en gädda eller en gös) Det visade sig vara en gädda på 4-5 kg i fantastiskt fin vinterkostym. (tyvärr ingen bild på gädda och det börjar bli tröttsamt att lägga upp en bild på Adam som äter banan varje gång det saknas en bild)

När sedan solen bröt igenom fick vi två fällningar ganska tätt inpå varandra. Den ena fisken brände jag i mothugget, den andra han spotta innan vi kom fram. Betesfiskarna såg relativt orörda ut, inte alls så rivna som de brukar bli av en gädda. Solen försvann och det var inte förens den några timmar senare började bryta igenom på nytt som vi fick några fäll till. Fiskarna hann dock spotta innan vi kom fram och kunde göra ett mothugg. Flera av huggen kändes ganska gösiga, även om jag kanske inte skulle sätta mina ofödda barns liv på att det var just gös.

Totalt brände vi 5 fäll och krokade en gädda. Vi funderade lite på varför fiskarna spottat. Kanske var det det faktum att vi lät som en medelstor flock gnuer när vi sprang mot spöna på blankisen, kanske fick fiskarna sänket i huvudet och blev varse om att det var något lurt på gång. Eller så var Gösarna helt enkelt bara gösaktiga den här gången. Som enkel lekman skulle man kunna misstänka att samtliga gösar är av kvinnligt kön då det är helt omöjligt att förutse hur de kommer att bete sig från gång till gång, även under tillsynes identiska omständigheter

Vi fick avbryta fisket utan att ha fångat någon Gös. Till råga på allt var vägen hem precis lika lång som vägen dit. Broddar hade förenklat den 4,5 km långa promenaden över blankis, nu staplade vi istället fram som skolpojkar på väg hem från kvarsittning på katolska söndagsskolan. (okay, jag ska snart sluta. Det har varit ganska mycket referenser till Katolska präster och deras till synes mer än undantagsvisa förkärlek till yngre akterdelar i den här bloggen, de har liksom fått sin känga snart)

Båtmeck och inköp

Nytt Ekolod och Kartplotter

Sisådär, då var den tandkrämstubs-uppspjälkade kartplottern utbytt. Besökte England förra helgen och passade då på att inhandla ett HDS 8M samt ett HDS 7 ekolod från Lowrance. Köpte från sidan: http://www.electronics-marine.co.uk/ Företaget heter redcar electronics marine.
Sidan ser lite kalle-anka aktig ut och inledningsvis var jag någpt skeptisk till att skicka massa pengar men efer att ha mailat och pratat i telefon med dem kändes det bättre.

Jag skickade paketet till adressen där vi skulle bo under Englands vistelsen. (företaget har ingen riktig "fysisk" butik) Jag beställde sent på måndags kväll och onsdag lunch var paketet framme på adressen i England. Kanonbra feedback och kontinuerliga uppdateringar från företaget gjorde att man hade koll på vad som hände. Jag fick även ett fedex nummer som gör det möjligt att söka och se vart paketet befinner sig.

Jag sparade (eller som jag helst ser på det, tjänade) cirkus 8-10 000 på att köpa grejerna i England istället för Sverige. Jäkligt nöjd hitills men får väll se hur mycket jag svär när grejerna slutar fungera och Sverige vägrar hjälpa mig... Hur som, bara positivt att säga om Redcar electronics marine. Bland de hemsidor jag tittade på verkade de dessutom vara billigast.

För den som går i köpa från England tankar kan jag även tipsa om www.cactusnav.com som jag också mailat lite med. Fick bra vibbar av dem även om jag inte köpt något där. Båda företagen skeppade även till Sverige för rätt humana priser.

Båtmeck:

Förutom att installera elektroniken har jag (läs min händiga bekantskapskrets) även monterat en hydralstyrning i båten. Att montera en hydralstyrning är dyrare än man först tror. Först kostar hydralstyrnignen 6-8 000 kr, men det är först sen den rikiga smällen kommer. Har man en hydralstyrning så mer eller mindre måste man köpa en shyst Auto-pilot, annars utnyttjar man ju inte hydralstyrningen. Så det är bara att prioritera bort inköp av möbler till lyan i Mariestad några månader till. I dagsläget använder jag båtsoffan som TV-soffa, det är inte ett helt optimalt upplägg och det imponerar föga på de få gäster som lyckas leta sig ut hit till obyggden.

Jag (läs min händiga bekantskapskrets) har även fått till en riktigt shyst försärkningsbalk med infällda fack i aktern. Det blir skitbra faktiskt. Det här skulle kunna bli en vändpunkt i min båtreparations karriär. Jag har sett svart på vitt hur mycket bättre ett två veckors plastjobb under kunnig handledning blir än något jag själv improvisions plastat på en eftermiddag mellan morgon och kvällsfisket. I alla fall när det finns tid, jag tror jag skulle brista allvarligt i självinsikt om jag på fullt allvar trodde att fakta och logik skulle kunna förända mitt sätt att se på reparationer. Jag är tämligen övertygad om att när fiskesäsongen drar igång på allvar, då kommer tålamodet återigen att bytas ut mot en rulle eltjep och en näve buntband.

Its Alive!

Huvudanledningen till att det varit lite tyst på bladhbloggenfronten är att det saknats permanent internetuppkoppling ett tag. Flytten till Mariestad medförde viss ofrivillig isolering från omvärlden, men nu är jag back online igen! Till min stora förnöjelse kan jag se att det strömmat in en inte helt oansenlig mängd läsarfrågor (2).

För det första måste jag erkänna att jag har väldigt svårt att inte se det komiska i att Jägarna hade svårt att fylla vargkvoten på 20 stycken individer, trots att stora delar av debatten cirkulerar kring att de är för många vargar i Sverige. De ställer till så förfärligt med problem, i alla fall på landsbygden. För bor man på landsbyggden vet man vilka problem vargen innebär. Myntar man något Onegativt ord om vargen, då är man nämligen från stan. Vart denna landsbyggd egentligen ligger är därmed något osäkert. Kil med omnejd är tydligen inte landsbygd. Jag anar att Mercedesarna på storgatan och 14 åringarna i deras baksäten jublar över den nyvunna stadsstatusen. Nåväl, nog om varg, känns som det ämnet avhandlades ordentligt förra året.

Angående Swedbanks äventyr i baltikum är frågan mer komplicerad. Jag anser att den initiala oron som rådde i finanskrisens begynnelse var starkt överdriven. Nog gjorde Swedbank en brakförlust, men sett till deras totala verksamhet var utsattheten i baltikum betydligt mindre än media blåste upp det till. Vi skattebetalare var ju dessutom snälla nog att skicka till dem ett litet kapitaltillskott som tack för alla ockerräntor. (Va fan, är det Ohly som skriver?) Faktum är att Aftonbladets ekonomiska artiklar, hör och häpna, ska tas med en nypa salt. Vilket förövrigt aftonbladets läsarkårs kommentarer också ska göra, nog för att de är underhållande men man har större sannolikhet att lära sig något vettigt av att se på någon arg bonde som dansar med snickare som har likviditetsproblem eller va fan det går för skit på tv nuförtiden.

Sådär. Då var läsarstormen avklarad. Antalet fisketurer har varit begränsade. Runt nyår gjordes en lak-satsning med Lak esset Don Jouan och eminenta storfiskaren Adam Karlstad. Tillsammans kunde vi summera in noll fångade lakar på pimpel. Don Jouan hade nog haft ett hugg en gång så han fick visa hur det skulle gå till. Temperaturen var neråt 20 minus och det var långt ifrån trivsamt på isen. Jag gav upp i ungefär samma stund vi gick ut på isen men dunkade pirken lite i botten för sakens skull, för syns skull. Det är aldrig särskilt häftigt att ge upp först. Jonatan fick rätt tidigt en liten lake. Jag trodde inte riktigt på den, fast jag såg den med egna ögon. Det kändes osannolik. Det kändes mer sannolikt att arbetsförmedlingen någonsin skulle ge någon ett jobb, än att vi skulle få tag i en Lake.

Strax därefter fick även jag en liten lake och sen kontrade Adam med en fin lake på 3,99 kg. Fisken högg dock på ismete, de urusla lakpimplarnas val. Många tror ju att det bara är att göra hål i isen och dunka något i botten.

Efter att ha dunkat ett sänke i botten högg ytterliggare en lake på mitt specialtackel. (100 g bombsänke, en enkelkrok och en lyspärla;) Den kändes lite tyngre och helt plötsligt dök en lake på 4,33 kg upp i det mörka hålet (isen...). Vi avslutade fisket strax efteråt eftersom luften kring oss typ började frysa. Vi försökte fiska några gånger till men utan resultat. Trots detta valde vi att se på lakpimpel som ett fruktansvärt enkelt och rakt igenom avklarat kapitel.

Några ismete pass har det hunni bli också en 9 + gädda i topp, fightade fisken under blankis vilket jag aldrig gjort förut, coolt som attans att se !:)

I övrigt händer det inte så mycket, meckar en del med båten. Har plastat om lite av det jag hast-plastade i våras. Vid närmare granskning visade det sig att hast-plasten inte hade den bästa hållfastheten och faktiskt gick att dra loss. Tack vare experthjälp från Mariestad har jag nu konstruerat en förstärkningsbalk i aktern som är så stark att till och med chuck norris skulle få problem att kicka av den.

Även passat på att byta ut min GPS och mitt Ekolod. Det var inte med helt torra ögon jag drog loss eltejpen och demonterade tandkrämstuben som det senaste året stadgat upp min Garmin 182a.

Ursprungligen skulle marinelektronik beställas från USA, men tydligen får försäljarna inte ens skicka sånna grejer till Europa längre (enligt i alla fall två butiker) Andra menade på att enheterna nu var Geo-lockade, att de skulle börja balla ur om man förde dem över en viss breddgrad. (något som ska ha införts på tillverkade enheter efter våren 2010) Det måste vara om möjligt världens sämsta funktion att bygga in i en GPS, att den ballar ur om man kör den över en viss breddgrad. Hoppas inte världsomseglarna har lowrance eller Humminbird. Mitt lillfinger rycker dock lite och indikerar att det hela luktar fuffens, dock är det för mycket pengar att chansa på ett plotter/ekolod som kanske ballar ur på hemmaplan...

Så det fick bli till att beställa från England istället, inte riktigt lika billigt men nästan, ca 2/3 av det svenska priset. Den orättvisa marknadsekonomen i mig ifrågasätter situationen. Om svenska bönder ska konkurrera med tysk mjölk och om Svenska hantverkare ska försöka matcha polska gästarbetare, ja då kanske svenska handlare borde tillåtas importera skiten direkt från utlandet och inte enbart via svenska grossister. Har fått för mig att de inte får det i dagsläget, fast jag är inte säker utan mest irriterad. En FUNGERANDE världsgaranti utan massa privatimport förbehåll vore en annan sak att önska sig. Något för EG-domstolen att bita i kanske, de gillar inte att man bråkar med fri rörlighet har jag för mig...