Säsongens sista fisketurer del 1

Under flera års tid har många av årets största vänerlaxar och väneröringar fångats under årets sista veckor. Fisketurer som inte alltid är helt lätta att genomföra på grund av isiga båtramper massor av minusgrader och en tillsynes aldrig sinande ström av julfiranden i olika skepnader. Jag skulle ursprungligen skriva en liten redogörelse för årets 4 sista trollingturer, men det blev lite väl långt för ett inlägg, så det får bli en tvådelad redogörelse, nästa del kommer om någon dag :)

20 December:
Den 20 december åkte jag och Jonatan ner till Tösse. Vindprognosen var som så många gånger tidigare i vinter mycket svårtydd med 12 ilskna sekundmeter på Pålgrund och 4 behagliga på Fogden. Riktningen var västlig så även om Pålgrund var den mest rättvisande så var vädret troligen gångbart. Sjön var inte så farlig när vi kom utomskärs men det stod samtidigt klart att Fogdens glansdagar var över. Kanske har vindmätaren riktats för långt åt vänster, eller för långt åt höger såhär i nyvalstider. Oavsett vilket så hade vindmätarens beskrivning av dagsläget helt tappat kontakten med verkligheten.

Dagen började alarmerande bra med ett hugg redan när betena lades ut i gryningsljuset. I några sekunder fightade jag fisk på en liten ytligt fiskad Rapala Orginal men kroken tappade sitt fäste och en gissningsvis ganska klarvaken lax kunde fortsätta dagens bestyr. Att få napp redan när betena läggs ut är illavarslande. De dagarna kan sluta på två sätt, asbra eller aaaaströga och de aströga dagarna är betydligt mer vanligt förekommande.

Vi blev därför inte det minsta förvånade när de nästkommande timmarna förblev helt händelselösa. Vi fiskade oss genom måsdyk och över klockrena ekolodsbilder men när klockan närmade sig 1400 hade vi fortfarande inte haft något mer hugg. Först när vi hittade massor av betesfisk över en 35 meters djuphåla som saknades på sjökortet (så kallad ninjadjuphåla) knarrade det till i ett innerspö riggat med en löja i en guld/gul krippled minnow skalle riggad bakom 80 gram bly. Jag hann precis greppa spöet när det började knarra även i Jonatans innerspö, en löja i Vk skalle bakom 80 gram bly. Ett dubbelhugg som resulterade i två landade öringar i 4-5 kg klassen.

Vi vände runt för att köra över området igen och fiskade oss över ett stort stim betesfisk. Perfekt läge för ett litet "vevstopp" tänkte jag och lade ur växeln så att båten stannade, planerlinorna slakade och löjorna singlade mot botten. När jag sedan la i växeln igen så löste ett av Jonatans ytspön ut. "Vevstoppet" hade fungerat klockrent, något som i ärlighetens namn händer rätt sällan, men när det fungerar framstår man som rätt världsvan ;)  Fisken stretade emot och det tog ett tag innan vi såg en rejäl stjärtfena kryssa runt bakom båten. Efter en stunds dragkamp kunde jag håva en kanonfin lax på 8,9 kg fördelat på ca 95 cm. Uppskattningsvis tar det nu ca 35 gånger innan "vevstoppet" fungerar igen, men den där 35 gången, då kommer jag framstå som sådär frän igen.

En vevstoppslax på 8,9 kg

Resten av dagen förflöt utan några fler hugg. En 30 minutersperiod på rätt ställe hade räddat dagen. Det har sagts förut men tål att sägas igen, det är små marginaler i trolling...

21 December: 

Lyxfrukost !

Dagen efter var det åter dags att göra vattnen kring Tösse osäkra igen. Ombord på Crescenten fanns förutom jag och Jonatan även Jägar-Peter. Förutom att vara känd som en av de i särklass bästa vinoschitto-drickarna forshagaakademin någonsin producerat är Peter motsägelsefullt nog även känd för att vara något av en Gourmand. Han har förstått att på samma sätt som att älgen alltid dyker upp när händerna är fulla av kaffemuggar och mackor tenderar fiskar att hugga när det är dags att äta . Hans taktik var därför enkel och tillsynes genial, vi skulle lura systemet genom att laga mat precis hela tiden. Två gasolkök och en stor kylväska full av hemliga ingredienser som skulle säkerställa ett kontinuerligt flöde av varm mat från kabinen.

Frukosten började tillagas direkt och bestod av äggröra och prinskorv. Den kunde både ätas och lagas utan att några hugg avbröt och vi satte istället vårt hopp till förrätten som började tillagas strax efteråt. Rostbröd smörjdes in med väl valda örter och olja innan det stektes i smör och och lastades till bredden med stenbitsrom, cream fraich och rödlök. Till vår stora besvikelse kunde även förrätten både tillagas och ätas utan att vi stördes av några hugg.

Jag började drabbas av vad som skulle kunna kallas "guideångest" ett irriterande och svårhanterligt tillstånd som ofta infinner sig när det finns någon oinvigd trollingfiskare ombord som ska "se lite hur det går till". Då är helt plötsligt varenda stackars fisk lika bortblåst och hopplöst försvunnen som en tång i en trollingbåt. Inte ett hugg går att skrapa fram trots ekolod, gps, 10 spön, 100-tals drag och en massa snack om vad och vart det fångats fisk förut. Helt apatisk står man där som en körskolelärare som blivit påkommen att sakna både körkort, syn och simultanförmåga.

När jag såg varmrätten kände jag mig trots allt hoppfull, det var kronhjortsfile med stekt potatis och vitpepparsås som skulle trianga-tillagas. En maträtt som krävde koncentration på en helt annat nivå och där ett hugg alldeles säkert avsevärt skulle försvåra möjligheterna att mediumrare steka 3 hela köttfileer på triangaköket.  Nu skulle det nog nappa.

Lyxlunch ! 

Mycket riktigt, några minuter in i filestekandet tjongade det till i mitt djupriggsspö där en löja i en Vk102 skalle simmade på 7 meters djup. Peter kom utflygandes ur kabinen och greppade spöet. En tung fisk svarade med en rusning innan den gick ner på djupet och stångades. När den första gången kom in till båten såg vi att det var en fin öring men så mycket mer han vi inte se innan den på nytt rusade ner i djupet. Peter skötte drillningen exemplariskt och efter ytterligare några vändor ner i djupet kunde jag håva en riktigt fin öring på 7,3 kg. Öringen landades för övrigt i samma lilla ninjadjuphåla som öringarna och laxen vi fångat dagen innan.

Fenomenalt fin öring på 7,3 kg och 84 cm

Efter att öringen landats kändes livet lättare igen, både dagen och äran var räddad. Strax efter att vi avnjutit dagens efterrätt, saffranspankaka med vaniljgrädde och glögg fick vi en mindre öring i 4 kg klassen på en Bomber 15 a Sal7a innan vi åkte in mot rampen.

Fina öringar på ett guppigt Vänern

Nervösa ryckningar, osammanhängande tal och ett allt mer oförutsägbart humör påminde på fredagskvällen om att snart var det 14 dagar sedan jag varit på sjön. Enligt sjövädersprognoserna riskerade det att gå minst en vecka till innan det gick att ta sig ut på Vänern någorlunda smärtfritt.  Efter att ha spenderat lördagen med att äta smörgåstårta (tror det var ett dop också) så visade yr.no att det kanske skulle bli en liten liten lucka under söndagen. Västliga vindar kring 9 sekundmeter väntades vina över vattenvidderna.

Jag kände mig reserverat hoppfull och ringde den ständige Junioren Andreas Wikström för att fråga om han var sugen på att fiska om vädret tillät. Självklart sa han och konstaterade att de där vindarna kan vi fiska i, att vi till och med borde kunna åka till bassängen. Jag var också sån en gång i mina glansdagar, obotligt optimistisk och odödlig. Sen hände nått. Efter att ha nått den beaktansvärda ålder av 28 blir jag numera trött när jag inte sover mina 8 timmar, bakfull när jag dricker och tittar jag på bilar känns Skoda som ett fullgott alternativ. Inte minst har det blivit svårare att gå upp på morgonen, tveksamma vindprognoser, en lätt förkylning eller att det bara finns en vante byggs upp till oöverstigliga hinder och väggarklockan stängs av. Därför ska man omge sig med yngre förmågor, de har inte lärt sig ge vika för latheten ännu. Vi beslut oss för att stämma av vindarna en sista gång på morgonen innan avfärd.

Vid 0500 var prognosen svårtydd. Yr hade höjt prognosen något, fogdens fyr visade 2 (!?) sekundmeter samtidigt som fyren på pålgrund visade 14 sekundmeter. Åka ner och titta kan vi ju alltid göra sa jag och stoppade in dagens termospizza i mikron. Förvirring uppstod i min sömndruckna kropp när mikron plingade klart men mattermosen inte fanns att finna. Det blev en mastig grandiosafrukost istället för en underbart ljummen pizzalunch på sjön. Lätt illamående och med en nervös känsla för hur mitt innandöme skulle hantera den ovanligt bastanta frukosten vred jag om nyckeln i ANA som pliktroget hoppade igång och med en elevrådsordförandes entusiasm tog sig an dagens båtsläpande. 

Vi anlände till Tösse vid kring klockan 8 och vid rampen fanns inga fler båtar, lovande. Båtåkandet inleddes med 15 meter uppfriskande isbrytning utanför båtrampen. Vågorna tilltog när vi närmade oss slutet på farleden och öppet vatten, men det kändes ändå inte så farligt som vi först trodde. Autopiloten slogs på och vi sjösatte våra beten samtidigt som vi fiskade oss längre ut från land. Vågorna blev allt högre ju längre ut vi kom och det började bli svårt att fiska när det ryckte och slet i allting. Uppgivna blickar utbyttes och vi förstod båda vad höll på att hända, vårt beslut att åka ut på sjön höll på att gå från engagerat,hurtigt och ambitiöst till bara asdumt. Vi vände och gick tillbaka mot land igen för att se om det var lite lugnare där.   

Vågor ser alltid mindre ut på bild ! Notera de proffsigt ditsatta dipsyhållarna under djupriggen. Sånt hantverk kan inte köpas för pengar. 

När vi närmade oss kom första hugget, en 65 cm öring som högg på en Löja i en krippled minnow skallen bakom 50 gram bly. Drillen var minst sagt spännande i den hårda motsjön men tack vara både Autopilot och Stabil gast från Kil lyckades vi landa fisken. Vi fortsatte fiska oss inåt och vågorna började lugna ner sig något. Efter en stunds fiskande skymtade vi ett antal måsar framför oss som dök, vi fiskade oss dit men utan resultat. Längre söder ut såg vi fler dykande måsar och fortsatte fiska oss neråt. Måsarna dök över mycket grunt vatten och vi försökte komma intill men de stora vågorna och osäkerheten kring djupet i området då vi nästan aldrig fiskat där gjorde det lite obehagligt att fiska nära skären. I ett ögonblick av ovaksamhet gick ena djupriggslodet fast i botten. I den bästa av världar ska djupriggen då släppa ut mer vajer tror jag, men bromsen på min djuprigg lämnar en del att önska och när den väl släppte släppte den med besked. Mitt livs första backslag på en Unitroll är snart ett faktum och efter en stunds tvärstopp smäller Vajern av. Vi blir mätta på grundkörning och fiskar lite längre ut istället. 

Andreas med Öring på 5,8 kg

Utanför områdena där måsarna dök hittade vi fina betesfiskstim som stod ytligt över 25-30 meters djup. Andreas fick ett hugg på en löja i krippled minnow skalle i guld bakom 40 gram bly och vi kunde landa ytterligare en öring på 65 cm. Nästa öring valde en J-plugg längst ut på Andreas sida och vägde in på nästan 6 kg. Efter det blev det lite lugnare på huggfronten ett tag, på vågfronten ökade det istället och vi tar det säkra före det osäkra och fiskade oss mot rampen. På vägen dit missade vi först ett hugg på en liten Rapala orginal innan dagens fjärde och sista öring högg på mitt ytterspö med en löja i guldigkrippled minnow skalle bakom 15 gram bly och vägde in på ca 5 kg. Efter det plockade vi ihop och surfade in på vågorna mot rampen.

Dagens sista öring.  

En utifrån förutsättningarna mycket bra dag, 4 fina öringar, en tappad och några tuggade löjor.