Ismete Lördag och Söndag

Så var då ismete premiären avklarad. In i det sista var det osäkert var vi skulle ta vägen. Finns några projekt sjöar som vore intressanta att testa. Att ismeta gös på fullt främmande sjöar är dock vanligtvis förenat med total avsaknad av just gös. Vi var inte riktigt beredda på det, premiärpass är till för att skapa mersmak, en mjukstart liksom. Därför valde vi valde att förlägga vårt fiske på en sjö där vi hade hyfsat fiske förra vintern. Kanske inte något mängdfiske, men ett flertal fiskar över 4 kg och Adam toppade med en gös på 5,9 kg, detta på två eller tre pass om jag minns rätt.

Vanligtvis brukar gösarna hugga på någonstans mellan 6-10 meter. Förra året förklarade jag omsorgsfullt upplägget för Adam som dock ändå skulle ha några spön på grundare vatten, 3-4meter, trots att man bara får smågäddor där. Förra året kunde 5,9 kg gösen och även några fler gösar tillskrivas Adams något grundare hål, jobbigt när folk inte lyssnar:)

I lördags var vi tre personer som vandrade ut mot gösarna. Vägen ut var precis som brukligt kantad av stundom dubbelis och stundom snö och vatten. Vi försökte leta efter Vargstigar på sjön, ofta uppstår stigar vältrampade som motorvägar när Sveriges massiva vargstam patrullerar glesbygden i jakt på något ätbart. Ingen vargstig hittades, vi fick göra en egen stig genom eländet. Adams stridsvagnsliknande släde möljde dock över hindren likt en tysk pansarkolon, det hela förflöt smärtfritt. Stefans släde hade större problem, och la sig på rygg likt en fransk infanterist när dubbelisen blev för mycket.

När vi anlände till den tilltänkta fiskeplatsen spred vi spöna över förra årets heta område. Döm om min förvåning när Adam gjorde samma misstag i år igen, två spön hamnade över 3-4 meters djup:) De djupaste spöna sattes över ca 12 meter och höjdes upp lite grann. Det brukar kunna gå att fånga någon gös även pelagiskt. Jag brukar vifta bort lite snö runt de hålen och motivera det hela med att gösar som simmar runt och letar mat i mellanvattnet nog är mer på bettet och gillar att mörtarna syns lite. Det funkade i alla fall en gång.

Vid strax efter 0900 hade vi ute våra spön, första hugget lät vänta på sig. Först strax före 11 plingar det till i ett av Adams grunda spön. Han springer dit och känner efter, något håller i mörten. Mothugget resulterar i fast fisk och efter en kort fight på ca 3 meter syns en gös i hålet! Ännu en gös i fel hål!? När undantaget börjar bli regeln kan det vara dags att överväga taktikbyte, men det ingår inte riktigt i det Värmländska kulturarvet att vara öppen för förändring. Undertiden som Adam drillat har det fällt även på spöet bredvid! Jag får en gös i handen och Adam springer vidare till nästa spö. Även där är det fast fisk efter mothugget, en gädda på runt kilot återutsätts snabbt. Gösen vägde ca 3 kg och dagen kändes lovande.

Strax efter gäddan fäller även ett av mina spön, men jag misslyckas med att kroka den. Även nästa hugg missar jag. Sen är det dött en bra stund. Efter lunch fäller det några gånger igen, på både Adams och mina Spön. Stefans mörtar förblir lika orörda som grönsaker på en riktig mans tallrik. Adam fångar ännu någon liten gädda och jag fortsätter att bomma mina fiskar... Måste kanske förändra mitt gös-tänk. För tillfället består det i lätta sänken, långa nylon/fluo tafsar, en 4ans trekrok och bamse mörtar. Jag har alltid noterat flest hugg på stora rörliga beten när jag ismetat gös. Problemet är att det krokar katastrofalt dåligt, framförallt på mindre gösar (tror jag, de jag har landat har varit större i alla fall). Samtidigt var det ju det där med förändring:) Stefan räddar tillslut äran med en gös på ca 1kg, den återutsätts och får gå på tillväxt. Det innebär att den enda som inte fångade något var undertecknat... Klockan 1530 viker vi ner oss och motionerar oss mot bilen.

Söndagen:
Söndagen åker vi till samma ställe igen, tanken är att lördagen nog bara var ”en sån dag”. Söndagen är säkert bättre. Vi har bytt ut Stefan mot Kung Kursu. Vi är på plats tidigare och grejerna är ute redan 0820. Första timmarna är det lugnt och stilla. Första hugget kommer strax före elva. Det är ett av mina spön som fäller. Jag springer dit och känner försiktigt i linan. Något tuggar på min mört, jag väntar, men inget händer. Tröttnar tillslut och laddar på ett mothugg, mothugget möts inte av något. Kroken har ryckts ur mörten… Laddar på en ny mört och väntar. Det fäller snart igen men ännu en gång misslyckas jag med att kroka. Mörten följer med upp den här gången och av bitmärkena att döma är det en liten gädda som försökt sätta i sig en lite väl stor mört. Tredje gången det fäller lyckas jag kroka en gädda på ca halvkilot, måttligt spännande fisk att veva upp. Adam missar något hugg i samma veva.

Söndagen utvecklar sig till en sällsynt seg dag, inget händer. Det verkar inte bättre än att även söndagen är en ”sån dag”… Det blåser och är kallt. I brist på fäll att springa på för att få upp värmen utvecklar vi en ny sport. För den oinvigde kan man lätt få känslan av att det uppstår en homoerotisk stämning under utövandet, men kan coola killar brottas i kalsonger på TV borde vi kunna komma undan med det här. Så här gör man: armarna skall in i flytoverallen, dvs man får inte ha dem i ärmarna. Sen brottas man, eller man mest välter okontrollerat. Det är sedan en ganska svår procedur att ta sig upp från isen i en flytoverall utan att använda armar, och varm blir man.

Efter lunch fäller det igen, återigen på mitt spö men ingen krokning. På väg tillbaka till ”base camp” ser jag att ett spö över lite djupare vatten har fällt. En mört på ca 8 meter har lockat till hugg, spännande! Jag känner efter men det känns tomt? Drar flera meter innan jag känner motstånd. Något håller i mörten! Vevar in löslinan och viftar lite med spöet, fast fisk! Fisken kommer med ganska snällt, men tungt, det känns lovande.. Pumpar den allt närmre hålet och snart kommer en gössida glidandes under isen, fisken ser rätt bra ut hinner jag tänka, sen sitter mörten fast i iskanten och gösen är någon helt annanstans. Den klassiska kroken i iskanten har inträffat, gösen har krokat av sig själv mot iskanten, skit! Svårt att säga hur stor den var, men det var en skaplig gös i alla fall.

Det händer inte så mycket mer utan vi packar ihop grejerna vid strax före 16. På vägen hem stannar vi på Pizzeria Lusten i Forshaga och avnjuter en nostalgisk måltid med minnen från Gymnasietiden. Utan tvekan dagens höjdpunkt.

Ismete premiär i morgon!

I morgon är det dags för detta substitut och otyg som kallas ismete. En tålamodsprövande sysselsättning som vanligtvis kantas av snö, väta och dubbelis som tillsammans resulterar i en ständigt vältande mörthink. Frusna fingrar, frusen Anders och små vassa krokar precis överallt.

Ändå är ismetet och alla olägenheter ett nödvändigt ont för att överleva tills dess att det går att rampa båten igen. I morgon fiskar vi Gös, bamsegösar som gider runt med kaxiga leenden och letar mört. Bamsegösarna stortrivs i kolmörker under ett tjockt snötäcke, det är planen. (får vi en stor gädda är det möjligt vi fiskar gädda med just det spöet)

Kommer förmodligen bli fiske även på söndagen. Rapporter kommer framöver. Till dess säger jag som brukligt: Akta er för Vargen!

Ett litet förtydligande och någon kommentar.

Oj, här tog det fart, kanske är jaktbloggare man ska bli, verkar vara mer fart på området:) Väljer att göra ett nytt inägg, min blogg, my rules. Ska försöka förtydliga lite vad som stör Anders, varför detta lilla utbrott tog plats. För er som tycker jag bara pratar dynga, ha tålamod, om det slutar vara så kallt/isarna går upp har jag snart inte tid att skriva mer rovdjurskramande inlägg.

Jag kan egentligen inte påstå att jag är någon gigantisk motståndare till vargjakt, förr eller senare behövs den säkert. Som jag skrev i förra inlägget så ser jag det naturligt att man skjuter individer som beter sig mystiskt. Att skjuta problemvargar är inte problemet. Att skjuta genetiskt dåliga vargar till förmån för friska invandrare låter också ganska sunt. Vad jag ogillar starkt är jägarnas enastående förmåga att göra vargproblemet så mycket större än det verkar vara. De gör den största höna av en obehaglig fjäder.

I min lätt fördomsfulla värld finns det bland många jägare ett stort sug efter att utrota vargen helt, huvudorsaken till detta torde vara att det är roligare att skjuta en älg än att titta på ett älgkadaver. Skjut Gräv Tig mentaliteten är obehagligt utbredd bland jägarna. I min lätt fördomsfulla värld är den här hetsjakten ett första steg i den riktningen, ett steg som gick att ta tack vare en överdrivet blodig stig fabricerad av duktiga lobbyister från en fanatisk jägarkår.

Att tala om jägarna som en liten grupp är kanske felaktigt jämfört med andra intressegrupper. I relation till Sveriges samtliga invånare känns dock de 270 000 starkt färgade jägarna som en högljudd tonåring som nu äntligen skrikit sig dit de vill. Att pressa fram en hetsjakt på varg genom att förstora förhållandevis hanterbara problemen, det irriterar mig.

Jägare har alltid viftat ifrån sig allmänhetens åsikter genom att så fint förklara att folk i stan ska sköta sitt. -Släpp en varg i riksdagshuset får vi se hur roligt de tycker det är!. Skrattar den allsmäktige karlakarlsjägaren innan han häller upp mer konjak i kaffet. Så fort man bor i glesbygden (och inte är ute i en båt då tydligen), ja då kommer vargproblemen som ett brev med posten. Det hela är, blåst ur proportion…

Som arbetsledare Magnus påpekade är det faktiskt förbjudet att jaga från fordon, det framgick inte av mitt inlägg som därför kanske är en aningens missvisande. Fordon får inte heller användas till att förfölja eller genskjuta vilt. Det finns förvisso undantag som innebär att man får transportera vissa vapen på snöskoter, men jag känner mig övertygad om att görs det något fel på området finns där säkert någon paragrafryttare i skogen som rapporterar incidenten.

Hörde precis att de sista vargarna som dödades i Gävleborg hade 8 valpar. Detta tillsammans med att det sköts en varg för mycket i Dalarna känns betryggande. Förhoppningsvis behövs inte så mycket till anfall om jägarkåren fortsätter göra självmål. Kanske slipper vargarna okontrollerad hetsjakt nästa år.

Vad tycker bladhbloggen om vargjakt?

Så har vi då äntligen fått börja jaga varg, och tur var väll det. Den enorma vargstammen har växt till över 220 individer i det lilla landet Sverige. Ett tag såg man vargar överallt här i Värmland. De gick i stora flockar och länsade glesbygden på tamboskap, småbarn och inte minst jakthundar. Det är en hemsk tid vi gått igenom, men nu när vi skjutit av ett 20-tal bestar kanske livet kan återgå till det normala. Kanske vågar jag mig ut genom dörren igen?

Man behöver inte läsa många jakttidningar innan det tycks uppenbart att jakthundar är vargens absoluta favoritföda, har en varg väl smakat väldresserad drever, ja då duger det inte med vanligt vilt igen. I jaktpressen är det inte helt ovanligt med stora blodiga bilder på massakrerade jakthundar. Hemska bilder, det är jag den första att hålla med om. Det måste vara en fruktansvärt att förlora en jaktkamrat som det investerats massor av tid, kärlek, energi och pengar i. Att jaga med lösgående hund på Vargens bakgård tycks alltså farligt, en risk man ogärna tar, ett argument som vid första anblicken faktiskt håller för att knäppa några vargar.

Samtidigt kan vän av ordning ifrågasätta om det finns några andra risker när man jagar med lösgående hund? Kan det möjligtvis vara så att jakt med lösgående hund innebär vissa risker? För att undersöka detta använder vi oss av försäkringsbolaget Agrias statistik över skadade/dödade hundar under perioden 1997-2007. (Behandlar förvisso alla hundar, och inte bara jakthundar.) Utav samanlagt 12 851 dödade/skadade hundar ser vi att hela 97 % av fallen gick att härleda till trafiken. 2 % avsåg vådaskjutning och 1 % gick att härleda till attacker från vilt. I de fall där vilt skadat/dödat hundar är den selektivt jakthundsätande vargstammen inte alls särskilt imponerande. Under perioden rapporterades det in 122 fall där stora stygga vargen varit gärningsman. Övriga vilt får följande poäng: Älg 64, lodjur 34, björn 19, örn 15 och ”ospecificerade vilda djur” får dela på 126.

Det är kanske inte helt rättvisande att titta på ett enda försäkringsbolags siffror, men det ger ändå en fingervisning om ungefär hur mycket livsfarligare vargarna är än övriga faror. Även en B-student i ekonomi som jag själv kan med hjälp av dessa siffror göra den smått pinsamma upptäckten att det skjuts fler hundar än vargarna äter upp. För att inte tala om hur många hundar som dör en tragisk död under någon bil. Ändå är det av någon mystisk anledning mycket sällan vi får höra om jakthundar som råkat ut för trafikolyckor, eller jägare som i sin iver att avrätta något skjutit fel djur. Man skulle lite drastiskt och förhastat kunna påstå att det målats upp en lite väl röd ring runt Vargen som jakthundens fiende nummer 1.

Det finns naturligtvis fler genomtänka argument för att jaga varg. Mitt personliga favoritargument till varför vi bör jaga varg att de gillar att äta människor, framför allt småbarn. Småbarn tycks tillsammans med dyra jakthundar vara den absoluta favoritfödan om man är hungrig som en varg. Det finns faktiskt dokumenterade fall i Sverige där varg dödat människor. För att styrka detta påstående behöver man bara bläddra i några gamla kyrkböcker från 17-1800talet. I dessa är det inte helt ovanligt att vi kan läsa om blodtörstiga människoätande vargar på ena sidan, och att Näcken rövat bort några barn på nästa. En mycket aktuell och sällsynt trovärdig källa som på ett föredömligt och rättvist sätt speglar dagens förhållanden.

Visst, det är inte omöjligt att vargar faktiskt dödar människor. En undersökning visade att det hänt 4 gånger i Europa de senaste 50 åren, samtliga i Spanien. Vi kommer att behöva mycket ammunition om vi ska anse alla djur som dödar mer än 4 människor/50 år som livsfarliga. Gissningsvis tex: Hästar, kor, getingar, ormar, spindlar, myggor, hundar osv. Listan blir nog rätt lång och en riktig utmaning för jägarkåren.

Ett nyligen uppkommet argument är den blivande klassikern: - Vargstammen är för stor, långt mycket större än 220 individer, annars skulle vi aldrig kunna ha skjutit så många på så kort tid! Man syftar då till att vi ”fiskade fullt” på varg redan första dygnet. Jag vill påminna om att vi mer eller mindre lyckats utrota vargstammen förut, det gjorde vi utan mobiltelefoner, gps:er och riktigt gott kaffe. I veckan åkte 12 000 jägare ut med snöskotrar, fyrhjulingar och säkert stridsvagnar, på ryggen hängde en välpolerad dubbelstudsare. Det borde ge oss bättre odds än förra gången. Jag är som ni kanske redan anat ingen jägare men jag misstänker att även Vargar lämnar spår i snön. Att hålla koll på ungefär vart de håller hus en sån här vargavinter torde inte vara någon oöverkomlig svårighet. Jag tror det var raka spåret mot vargflocken som gällde när startskottet gick…

När jakten väl genomfördes gjorde den det på ett mycket genomtänkt sätt. Ett av huvudargumenten för att skjuta varg (om vi bortser från de kopiösa mängder jakthundar och småbarn de äter) var att den svenska vargstammen är inavlad. Jag har sett ”sista färden”, jag förstår att inavel inte blir bra. För att säkerställa att rätt individer skjuts känns det vettigt att lite spontant släppa 12 000 licenser till hämndlystna jägare. Förmodligen har de koll på vilka djur som bör skjutas och förmodligen kommer de låta bli att skjuta en ”frisk” varg till fördel för en svagare som kanske aldrig dyker upp. Att dirigera, koordinera och rapportera för 12 000 jägare vem som skjutit vad var, vika vargar som är bekräftat skjutna och vilka som irrar runt med en kula i benet, det tycker jag verkar svårt. Vargjakten ser i alla fall på åskådarbänk betydligt mer ut som en framhetsad vargslakt.

Kanske drar jag det för långt när jag jämför rovdjurspolitiken med vår fullständigt retarderade fiskeripolitik, men jag börjar se likheter. Jag ser två extremt starka och välorganiserade kårer som i mina ögon fått för mycket att säga till om. Jag ser yrkesfiskarna och jag ser Jägarna. Det handlar om grupper som ur ett samhällsperspektiv är ganska små, men där extremt starka lobbyister kört över det svaga motstånd en tämligen ointresserad allmänhet erbjuder. Precis som kortsiktiga yrkesfiskare nätat politikerna i sin jakt på de sista torskarna har nu jägarna lagt koppel kring samma förvirrade politiker för att driva igenom sin egen intressepolitik.

För att understryka att jag inte är någon fullständigt fanatisk inskränkt vargälskare (alltså en jägare, fast tvärt om;)) som vägrar inse att det kan bli problem med varg vill jag klargöra: Att skjuta individer som beter sig mystiskt, typ bor i folks soptunnor, det bör vara helt okay. Att skjuta vargar som attackerar tamboskap, eller annan egendom (typ fru) bör även det vara helt okay. MEN att använda löjliga argument för att hetsjaga på en fridlyst stam bestående av 220 vargar bör förbli icke okay.