Säsongens sista fisketurer del 1

Under flera års tid har många av årets största vänerlaxar och väneröringar fångats under årets sista veckor. Fisketurer som inte alltid är helt lätta att genomföra på grund av isiga båtramper massor av minusgrader och en tillsynes aldrig sinande ström av julfiranden i olika skepnader. Jag skulle ursprungligen skriva en liten redogörelse för årets 4 sista trollingturer, men det blev lite väl långt för ett inlägg, så det får bli en tvådelad redogörelse, nästa del kommer om någon dag :)

20 December:
Den 20 december åkte jag och Jonatan ner till Tösse. Vindprognosen var som så många gånger tidigare i vinter mycket svårtydd med 12 ilskna sekundmeter på Pålgrund och 4 behagliga på Fogden. Riktningen var västlig så även om Pålgrund var den mest rättvisande så var vädret troligen gångbart. Sjön var inte så farlig när vi kom utomskärs men det stod samtidigt klart att Fogdens glansdagar var över. Kanske har vindmätaren riktats för långt åt vänster, eller för långt åt höger såhär i nyvalstider. Oavsett vilket så hade vindmätarens beskrivning av dagsläget helt tappat kontakten med verkligheten.

Dagen började alarmerande bra med ett hugg redan när betena lades ut i gryningsljuset. I några sekunder fightade jag fisk på en liten ytligt fiskad Rapala Orginal men kroken tappade sitt fäste och en gissningsvis ganska klarvaken lax kunde fortsätta dagens bestyr. Att få napp redan när betena läggs ut är illavarslande. De dagarna kan sluta på två sätt, asbra eller aaaaströga och de aströga dagarna är betydligt mer vanligt förekommande.

Vi blev därför inte det minsta förvånade när de nästkommande timmarna förblev helt händelselösa. Vi fiskade oss genom måsdyk och över klockrena ekolodsbilder men när klockan närmade sig 1400 hade vi fortfarande inte haft något mer hugg. Först när vi hittade massor av betesfisk över en 35 meters djuphåla som saknades på sjökortet (så kallad ninjadjuphåla) knarrade det till i ett innerspö riggat med en löja i en guld/gul krippled minnow skalle riggad bakom 80 gram bly. Jag hann precis greppa spöet när det började knarra även i Jonatans innerspö, en löja i Vk skalle bakom 80 gram bly. Ett dubbelhugg som resulterade i två landade öringar i 4-5 kg klassen.

Vi vände runt för att köra över området igen och fiskade oss över ett stort stim betesfisk. Perfekt läge för ett litet "vevstopp" tänkte jag och lade ur växeln så att båten stannade, planerlinorna slakade och löjorna singlade mot botten. När jag sedan la i växeln igen så löste ett av Jonatans ytspön ut. "Vevstoppet" hade fungerat klockrent, något som i ärlighetens namn händer rätt sällan, men när det fungerar framstår man som rätt världsvan ;)  Fisken stretade emot och det tog ett tag innan vi såg en rejäl stjärtfena kryssa runt bakom båten. Efter en stunds dragkamp kunde jag håva en kanonfin lax på 8,9 kg fördelat på ca 95 cm. Uppskattningsvis tar det nu ca 35 gånger innan "vevstoppet" fungerar igen, men den där 35 gången, då kommer jag framstå som sådär frän igen.

En vevstoppslax på 8,9 kg

Resten av dagen förflöt utan några fler hugg. En 30 minutersperiod på rätt ställe hade räddat dagen. Det har sagts förut men tål att sägas igen, det är små marginaler i trolling...

21 December: 

Lyxfrukost !

Dagen efter var det åter dags att göra vattnen kring Tösse osäkra igen. Ombord på Crescenten fanns förutom jag och Jonatan även Jägar-Peter. Förutom att vara känd som en av de i särklass bästa vinoschitto-drickarna forshagaakademin någonsin producerat är Peter motsägelsefullt nog även känd för att vara något av en Gourmand. Han har förstått att på samma sätt som att älgen alltid dyker upp när händerna är fulla av kaffemuggar och mackor tenderar fiskar att hugga när det är dags att äta . Hans taktik var därför enkel och tillsynes genial, vi skulle lura systemet genom att laga mat precis hela tiden. Två gasolkök och en stor kylväska full av hemliga ingredienser som skulle säkerställa ett kontinuerligt flöde av varm mat från kabinen.

Frukosten började tillagas direkt och bestod av äggröra och prinskorv. Den kunde både ätas och lagas utan att några hugg avbröt och vi satte istället vårt hopp till förrätten som började tillagas strax efteråt. Rostbröd smörjdes in med väl valda örter och olja innan det stektes i smör och och lastades till bredden med stenbitsrom, cream fraich och rödlök. Till vår stora besvikelse kunde även förrätten både tillagas och ätas utan att vi stördes av några hugg.

Jag började drabbas av vad som skulle kunna kallas "guideångest" ett irriterande och svårhanterligt tillstånd som ofta infinner sig när det finns någon oinvigd trollingfiskare ombord som ska "se lite hur det går till". Då är helt plötsligt varenda stackars fisk lika bortblåst och hopplöst försvunnen som en tång i en trollingbåt. Inte ett hugg går att skrapa fram trots ekolod, gps, 10 spön, 100-tals drag och en massa snack om vad och vart det fångats fisk förut. Helt apatisk står man där som en körskolelärare som blivit påkommen att sakna både körkort, syn och simultanförmåga.

När jag såg varmrätten kände jag mig trots allt hoppfull, det var kronhjortsfile med stekt potatis och vitpepparsås som skulle trianga-tillagas. En maträtt som krävde koncentration på en helt annat nivå och där ett hugg alldeles säkert avsevärt skulle försvåra möjligheterna att mediumrare steka 3 hela köttfileer på triangaköket.  Nu skulle det nog nappa.

Lyxlunch ! 

Mycket riktigt, några minuter in i filestekandet tjongade det till i mitt djupriggsspö där en löja i en Vk102 skalle simmade på 7 meters djup. Peter kom utflygandes ur kabinen och greppade spöet. En tung fisk svarade med en rusning innan den gick ner på djupet och stångades. När den första gången kom in till båten såg vi att det var en fin öring men så mycket mer han vi inte se innan den på nytt rusade ner i djupet. Peter skötte drillningen exemplariskt och efter ytterligare några vändor ner i djupet kunde jag håva en riktigt fin öring på 7,3 kg. Öringen landades för övrigt i samma lilla ninjadjuphåla som öringarna och laxen vi fångat dagen innan.

Fenomenalt fin öring på 7,3 kg och 84 cm

Efter att öringen landats kändes livet lättare igen, både dagen och äran var räddad. Strax efter att vi avnjutit dagens efterrätt, saffranspankaka med vaniljgrädde och glögg fick vi en mindre öring i 4 kg klassen på en Bomber 15 a Sal7a innan vi åkte in mot rampen.