Ny dragbil

Inom loppet av några minuter var det över, det hela gick ganska fort, otrohet gör väll i regel det. Aktionsjävulen hade tagit över och helt plötsligt stod användare Kapkolj som vinnare på en KVD aktion. En blå Skoda superb kombi från 2011 var det som hade ropats in och livet som premiumbilägare var slut. ANA784, den efter 38 000 mil charmigt inslitna röda a4:an av 98års modell hade blivit utbytt. Utbytt lite förtid kan jag tycka såhär i efterhand, ANA gick egentligen aldrig sönder utan tuffade plikttroget på. Lyckligt omedveten om att hennes ägare sökte med ljus och lykta efter en nyare ersättare med fräsch lack och yngre former.

Länge var tanken att ersätta ANA med en nyare a4a, helst i samma solblekta röd färg, men i takt med att billetandet fortskred fylldes mitt huvud allt mer med tankar kring rymliga baksäten och bagageutrymmen, krocksäkerhet och prisvärdhet. Skoda Superb sattes på bevakningslistan. Det finns få saker som på ett lika tydligt sätt signalerar att man accepterar medelåldern som att köpa en Skoda kombi. Vuxenhet kan komma plötsligt. Vem vet vad nästa steg blir. Handla med kundvagn ? 

Det var med vemod och ångest jag började fundera kring hur ANA skulle säljas. ANA förtjänade ett bättre öde än att i veckor bli bortsorteratt med de andra 35 000+ mil bilarna på blocket för att tillslut bli köpt av någon prutande snåljop som "upptäckte" de ganska iögonfallande rosthålen först på plats. 

Min oro var dock helt obefogad, en bra bil säljer sig själv och jag hade inte ens hunnit hämta nya bilen innan den första intressenten visade intresse. Som det ser ut nu får ANA fortsätta sitt liv hos en lantbrukare. Det är förvisso något som känns lite konstigt över att låta gamla ANA flytta till en "bondgård på landet". Kanske är det barndomens husdjursavslut som spökar.    

Superben blir en bra fiskekompis tror jag, 170 hk dieselmotorn tillsammans med 4wd bör kunna klara av att plocka upp Crescenten i de flesta ramper. En fördel med superben är också att den inte är lika låg som många nyare bilar och därför bör man kunna hamna riktigt jäkla långt ut i skogen innan man kör fast. Dragvikten är också bra, lite tråkig på B-körkort då den endast får dra 1283, men på E-kort och utökat B får man dra 2000 kg. Så ett nytt körkort får det bli innan våren. 

2000 kg i dragvikt gör att man bör klara en ny båt också om en sådan skulle bli aktuell i framtiden, men jag misstänker att en ny båt får vänta något år. Som klädsamt konservativ och förnuftigt förändringsfientlig 28 årig värmlänning gäller det att vara försiktig med att göra för stora ändringar på en gång. 2015 var det bil och 2016 är redan vigt åt att köpa nya byxor. 

Crescenten ska nog in i depån en sväng nu, ska försöka fixa lite inför våren med bl.a batteriernas placering och täta en grej i motorbrunnen. Blir det nått fiske i det närmaste blir det nog från isen !  

Nyförvärvet 

Legendaren 

Årets sista fisketurer, del två

27 December: 

Den 26 december var det dags för första fisketuren efter jul. Den sedan några år tillbaka utflyttade före detta laxtrollar-mogulen Hajen var gast dagen till ära. Hajen var tvungen att komma ut på sjön. Efter att ha firat jul utan egen jullax stod han inte ut längre. Det tillgjorda sättet som släkten ansträngt skrattade med honom när han förklarade att det inte blivit så många fisketurer i år stank av påklistrad artighet och förföljde honom. Skammen blev för stor och på nyår skulle de jävlarna få äta lax tills det stod dem ur öronen. 

Jag hämtade Hajen strax före 0600 och omgående slocknade han i passagerarsätet, något som inte alls är likt honom. Då han sedan något år tillbaka bor i Trollhättan tittade jag oroligt mot honom och mina värsta farhågor besannades, han hade börjat odla ett litet litet skägg. Denna osunda kombination av extrem trötthet och plötsligt skäggodlande är känd som vänersborgsjukan och har som namnet antyder tidigare drabbat värmlänningar som flyttat ner till Vänersborg. Tillståndet tycks nu alltså även kunna drabba de som flyttar till Trollhättan. Det är nått med luften där nere. 

17 minusgrader var det när vi krokade på båten i Kil och våra förhoppningar stod till att strömvirvlaren vid Örnäs fiskecamp i Åmål höll isen borta. Hamnen var full av isflak när vi kom fram men det gick att klämma i båten. Vi valde att åka ner mot mot tösse och fiska i lite lä då vindarna enligt prognos skulle bli lite i överkant för vad som normalt känns bekvämt i massa minusgrader långt ut i sjön. 9 st löjor och en Tomic 4 tum i färgen 103 sjösattes. Tomicen var 2009 års bäste bete och omsorgsfullt utvald av Hajen, en föredetting valde en annan så att säga. 

Första hugget kom i samband med att vi närmade oss ett måsdyk, på Tomicen så klart. En öring kring 4 kg innebar att Hajen kunde briljera med en 1-0 ledning till sin sida. Även nästa hugg kom på samma Tomic och den fisken visade tidigt vad den ville genom en rejält rullskrik när 25 meter lina hastigt försvann från rullen. Enligt vartannathugg principen kastade jag mig över spöet som en missunnsam fiskmås.  

Fisken höll sig djupt och det tog ganska lång tid innan vi kunde skymta en stor öring bredvid båten. Efter några minuters nervös drill på kort lina kunde Hajen håva en superduper fin öring på 7,47 kilo vilket innebär ett nytt personbästa för väneröring för mig. Tack Hajen säger man väll kanske ?:)  Fler Tomicar skickades ut och vi missade ganska omgående 2 fiskar på Tomic 103. En av dem simmade i princip 20-25 meter rakt under båten när kroken släppte taget, den hade varit spännande att se... 

Nytt personbästa på Öring 

Att Öringen föll för en 103:a innebär att både mitt några år gamla personbästa på vänerlax (10,7) och mitt personbästa på Öring är tagna på samma Tomicmodell, den anspråkslösa 103:an. (http://www.olssonsfiske.se/drag-beten/beten-marke-a-o/tomic/tomic-classic-4tum-of11103). Vi krokade och landade en lax i 5 kg klassen på en vk102 i ytan innan mörkret tvingar oss att avbryta. 

29 December:
En mycket kall natt gör att jag och dagens gast Wikström Junioren inte vågar åka till Åmål av rädsla för att det har bildats för mycket is. Vi väljer istället Baggerud som utgångshamn. Baggerud är varken min eller Crescentens favorit ramp.  Märkligt många procent av allt rampkrångel som jag och båten upplevt tillsammans genom åren har skett där. En gång i början av min trollingkarriär körde jag och Dilen fast med 240:in på plan mark i trailerkön. Det fick lösas med att Dilen ställde sig på dragkroken och hoppade fram bilen en decimeter i taget hetsigt påhejade av tutande män i blänkande stadsjeepar. En annan gång glömde jag och Tobias att ta av  ljusrampen på trailern men kunde inte ta oss upp ur rampen för att fixa det så vi fick studsa båten på rampen för att få den i sjön. Även detta påhejades av sympatiska män i stadsjeepar. En gång fick Jakop och jag fick fiska utan GPS och Ekolod pga elhaveri men favoriten är nog ändå när jag och Adam två dagar i rad inte lyckades starta båmotorn och fick åka hem igen utan att ha lämnat bryggan. Första gånget var det batteriet som inte orkade dra igång den, andra gången var det kondens i tanken (vilket det nog var även första gången...). 

Baggerud förblir förknippad med rampångest men förr eller senare måste man upp på hästen igen. Andreas skämtade om att vi skulle ut och fånga den årliga 9 kg laxen, vi hade faktiskt fångat 9 kg+ laxar dagarna innan nyår två år i rad fast då utanför Åmål. I år var det i Baggerud det skulle hända. 

Sjösättningen gick smidigt då det endast var tre andra båtar som sjösatt och rampen låg relativt skyddad i den sydvästliga vinden. Vi transporterades oss några distans norrut innan vi började fiske och fick ganska snart sällskap av en yrkesfiskare som la ut sina nät i Området. Trevligt att inte vara ensam såhär års på sjön. Tanken var att fiska uppe på ett grundområde men den tanken gav vi snart upp då vattentemperaturen hastigt sjönk från 5 grader till 2,7 när vi närmade oss grundare vatten. Vi vände tillbaka och upptäckte att det var en väldigt distinkt temperaturkant som gick både i västlig och nordlig riktning om området där vi fiskade. Vi bestämde oss för att försöka hålla oss i det lite varmare vattnet med förhoppning om att fisken där skulle vara lite piggare. Innovativ nätumärkning i form av liggande nätpinnar gav lite spänning i tillvaron, ungefär som att gå omkring bland liggande krattor i nysnö. 

Lägg till bildtext

Första hugget kom efter någon timme på en ytligt fiskad löja i en silverkrom/blå VK skalle fiskad bakom 20 gram bly. En rejäl lax visade sig i ett luftsprång innan den gjorde flera aggressiva rusningar. Laxen kom sedan ganska snällt in till båten på typiskt storlaxvis och först 10-15 meter från båten tvärvände den och simmade ut under höger planerboardlina. Det tog säkert ytterliggare 15 minuter innan Andreas kunde håva en riktig tjockislax som vägde in på 7,76 kg. Nästa hugg var på en ytligt fiskad Tomic 103a och var en betydligt beskedligare lax på ca 65 cm. Båda laxarna spottade lite spigg och skvallrade om vad det var som stod på menyn. 

Årets starkaste lax vägd till 7,76

Sedan följde en döperiod när ingenting hände på några timmar. Vi gjorde några lovar utanför området men någonting drog oss tillbaka till området där de två första fiskarna huggit. Det såg bra och med varmare vatten och vad som såg ut som stim av spigg på lodet. När klockan närmade sig 1400 högg det igen på samma VK-skalle som tidigare fiskad bakom 20 gram bly, en lax i 70 cm klassen. 

Tiden började rinna ifrån oss men vi bestämde oss för att göra ett sista varv vilket resulterade i ett kanonhugg på ett ytterspö, återigen på samma silvercrome/blå Vk skalle. En stor lax gjorde några hopp innan den gick ner på djupet och stod helt stilla. Jag trodde länge att den gått fast i de andra ytspöna då laxen förblev orubblig en bit ut på högerkanten. Efter vad som känns som en evighet började den ge med sig och hamnade snart rakt bakom båten. Efter några nervösa håvningsförsök kunde vi håva en mycket välnärd lax som senare visade sig väga 9,08 kg fördelat på 84,5 cm ! Den traditionsenliga 9+ laxen strax innan nyår var fixad i år också ! 

Lax på 9,08 kg

Tjock lax ! La dit en supershadrap som skala :) 

Säsongens sista fisketurer del 1

Under flera års tid har många av årets största vänerlaxar och väneröringar fångats under årets sista veckor. Fisketurer som inte alltid är helt lätta att genomföra på grund av isiga båtramper massor av minusgrader och en tillsynes aldrig sinande ström av julfiranden i olika skepnader. Jag skulle ursprungligen skriva en liten redogörelse för årets 4 sista trollingturer, men det blev lite väl långt för ett inlägg, så det får bli en tvådelad redogörelse, nästa del kommer om någon dag :)

20 December:
Den 20 december åkte jag och Jonatan ner till Tösse. Vindprognosen var som så många gånger tidigare i vinter mycket svårtydd med 12 ilskna sekundmeter på Pålgrund och 4 behagliga på Fogden. Riktningen var västlig så även om Pålgrund var den mest rättvisande så var vädret troligen gångbart. Sjön var inte så farlig när vi kom utomskärs men det stod samtidigt klart att Fogdens glansdagar var över. Kanske har vindmätaren riktats för långt åt vänster, eller för långt åt höger såhär i nyvalstider. Oavsett vilket så hade vindmätarens beskrivning av dagsläget helt tappat kontakten med verkligheten.

Dagen började alarmerande bra med ett hugg redan när betena lades ut i gryningsljuset. I några sekunder fightade jag fisk på en liten ytligt fiskad Rapala Orginal men kroken tappade sitt fäste och en gissningsvis ganska klarvaken lax kunde fortsätta dagens bestyr. Att få napp redan när betena läggs ut är illavarslande. De dagarna kan sluta på två sätt, asbra eller aaaaströga och de aströga dagarna är betydligt mer vanligt förekommande.

Vi blev därför inte det minsta förvånade när de nästkommande timmarna förblev helt händelselösa. Vi fiskade oss genom måsdyk och över klockrena ekolodsbilder men när klockan närmade sig 1400 hade vi fortfarande inte haft något mer hugg. Först när vi hittade massor av betesfisk över en 35 meters djuphåla som saknades på sjökortet (så kallad ninjadjuphåla) knarrade det till i ett innerspö riggat med en löja i en guld/gul krippled minnow skalle riggad bakom 80 gram bly. Jag hann precis greppa spöet när det började knarra även i Jonatans innerspö, en löja i Vk skalle bakom 80 gram bly. Ett dubbelhugg som resulterade i två landade öringar i 4-5 kg klassen.

Vi vände runt för att köra över området igen och fiskade oss över ett stort stim betesfisk. Perfekt läge för ett litet "vevstopp" tänkte jag och lade ur växeln så att båten stannade, planerlinorna slakade och löjorna singlade mot botten. När jag sedan la i växeln igen så löste ett av Jonatans ytspön ut. "Vevstoppet" hade fungerat klockrent, något som i ärlighetens namn händer rätt sällan, men när det fungerar framstår man som rätt världsvan ;)  Fisken stretade emot och det tog ett tag innan vi såg en rejäl stjärtfena kryssa runt bakom båten. Efter en stunds dragkamp kunde jag håva en kanonfin lax på 8,9 kg fördelat på ca 95 cm. Uppskattningsvis tar det nu ca 35 gånger innan "vevstoppet" fungerar igen, men den där 35 gången, då kommer jag framstå som sådär frän igen.

En vevstoppslax på 8,9 kg

Resten av dagen förflöt utan några fler hugg. En 30 minutersperiod på rätt ställe hade räddat dagen. Det har sagts förut men tål att sägas igen, det är små marginaler i trolling...

21 December: 

Lyxfrukost !

Dagen efter var det åter dags att göra vattnen kring Tösse osäkra igen. Ombord på Crescenten fanns förutom jag och Jonatan även Jägar-Peter. Förutom att vara känd som en av de i särklass bästa vinoschitto-drickarna forshagaakademin någonsin producerat är Peter motsägelsefullt nog även känd för att vara något av en Gourmand. Han har förstått att på samma sätt som att älgen alltid dyker upp när händerna är fulla av kaffemuggar och mackor tenderar fiskar att hugga när det är dags att äta . Hans taktik var därför enkel och tillsynes genial, vi skulle lura systemet genom att laga mat precis hela tiden. Två gasolkök och en stor kylväska full av hemliga ingredienser som skulle säkerställa ett kontinuerligt flöde av varm mat från kabinen.

Frukosten började tillagas direkt och bestod av äggröra och prinskorv. Den kunde både ätas och lagas utan att några hugg avbröt och vi satte istället vårt hopp till förrätten som började tillagas strax efteråt. Rostbröd smörjdes in med väl valda örter och olja innan det stektes i smör och och lastades till bredden med stenbitsrom, cream fraich och rödlök. Till vår stora besvikelse kunde även förrätten både tillagas och ätas utan att vi stördes av några hugg.

Jag började drabbas av vad som skulle kunna kallas "guideångest" ett irriterande och svårhanterligt tillstånd som ofta infinner sig när det finns någon oinvigd trollingfiskare ombord som ska "se lite hur det går till". Då är helt plötsligt varenda stackars fisk lika bortblåst och hopplöst försvunnen som en tång i en trollingbåt. Inte ett hugg går att skrapa fram trots ekolod, gps, 10 spön, 100-tals drag och en massa snack om vad och vart det fångats fisk förut. Helt apatisk står man där som en körskolelärare som blivit påkommen att sakna både körkort, syn och simultanförmåga.

När jag såg varmrätten kände jag mig trots allt hoppfull, det var kronhjortsfile med stekt potatis och vitpepparsås som skulle trianga-tillagas. En maträtt som krävde koncentration på en helt annat nivå och där ett hugg alldeles säkert avsevärt skulle försvåra möjligheterna att mediumrare steka 3 hela köttfileer på triangaköket.  Nu skulle det nog nappa.

Lyxlunch ! 

Mycket riktigt, några minuter in i filestekandet tjongade det till i mitt djupriggsspö där en löja i en Vk102 skalle simmade på 7 meters djup. Peter kom utflygandes ur kabinen och greppade spöet. En tung fisk svarade med en rusning innan den gick ner på djupet och stångades. När den första gången kom in till båten såg vi att det var en fin öring men så mycket mer han vi inte se innan den på nytt rusade ner i djupet. Peter skötte drillningen exemplariskt och efter ytterligare några vändor ner i djupet kunde jag håva en riktigt fin öring på 7,3 kg. Öringen landades för övrigt i samma lilla ninjadjuphåla som öringarna och laxen vi fångat dagen innan.

Fenomenalt fin öring på 7,3 kg och 84 cm

Efter att öringen landats kändes livet lättare igen, både dagen och äran var räddad. Strax efter att vi avnjutit dagens efterrätt, saffranspankaka med vaniljgrädde och glögg fick vi en mindre öring i 4 kg klassen på en Bomber 15 a Sal7a innan vi åkte in mot rampen.

Fina öringar på ett guppigt Vänern

Nervösa ryckningar, osammanhängande tal och ett allt mer oförutsägbart humör påminde på fredagskvällen om att snart var det 14 dagar sedan jag varit på sjön. Enligt sjövädersprognoserna riskerade det att gå minst en vecka till innan det gick att ta sig ut på Vänern någorlunda smärtfritt.  Efter att ha spenderat lördagen med att äta smörgåstårta (tror det var ett dop också) så visade yr.no att det kanske skulle bli en liten liten lucka under söndagen. Västliga vindar kring 9 sekundmeter väntades vina över vattenvidderna.

Jag kände mig reserverat hoppfull och ringde den ständige Junioren Andreas Wikström för att fråga om han var sugen på att fiska om vädret tillät. Självklart sa han och konstaterade att de där vindarna kan vi fiska i, att vi till och med borde kunna åka till bassängen. Jag var också sån en gång i mina glansdagar, obotligt optimistisk och odödlig. Sen hände nått. Efter att ha nått den beaktansvärda ålder av 28 blir jag numera trött när jag inte sover mina 8 timmar, bakfull när jag dricker och tittar jag på bilar känns Skoda som ett fullgott alternativ. Inte minst har det blivit svårare att gå upp på morgonen, tveksamma vindprognoser, en lätt förkylning eller att det bara finns en vante byggs upp till oöverstigliga hinder och väggarklockan stängs av. Därför ska man omge sig med yngre förmågor, de har inte lärt sig ge vika för latheten ännu. Vi beslut oss för att stämma av vindarna en sista gång på morgonen innan avfärd.

Vid 0500 var prognosen svårtydd. Yr hade höjt prognosen något, fogdens fyr visade 2 (!?) sekundmeter samtidigt som fyren på pålgrund visade 14 sekundmeter. Åka ner och titta kan vi ju alltid göra sa jag och stoppade in dagens termospizza i mikron. Förvirring uppstod i min sömndruckna kropp när mikron plingade klart men mattermosen inte fanns att finna. Det blev en mastig grandiosafrukost istället för en underbart ljummen pizzalunch på sjön. Lätt illamående och med en nervös känsla för hur mitt innandöme skulle hantera den ovanligt bastanta frukosten vred jag om nyckeln i ANA som pliktroget hoppade igång och med en elevrådsordförandes entusiasm tog sig an dagens båtsläpande. 

Vi anlände till Tösse vid kring klockan 8 och vid rampen fanns inga fler båtar, lovande. Båtåkandet inleddes med 15 meter uppfriskande isbrytning utanför båtrampen. Vågorna tilltog när vi närmade oss slutet på farleden och öppet vatten, men det kändes ändå inte så farligt som vi först trodde. Autopiloten slogs på och vi sjösatte våra beten samtidigt som vi fiskade oss längre ut från land. Vågorna blev allt högre ju längre ut vi kom och det började bli svårt att fiska när det ryckte och slet i allting. Uppgivna blickar utbyttes och vi förstod båda vad höll på att hända, vårt beslut att åka ut på sjön höll på att gå från engagerat,hurtigt och ambitiöst till bara asdumt. Vi vände och gick tillbaka mot land igen för att se om det var lite lugnare där.   

Vågor ser alltid mindre ut på bild ! Notera de proffsigt ditsatta dipsyhållarna under djupriggen. Sånt hantverk kan inte köpas för pengar. 

När vi närmade oss kom första hugget, en 65 cm öring som högg på en Löja i en krippled minnow skallen bakom 50 gram bly. Drillen var minst sagt spännande i den hårda motsjön men tack vara både Autopilot och Stabil gast från Kil lyckades vi landa fisken. Vi fortsatte fiska oss inåt och vågorna började lugna ner sig något. Efter en stunds fiskande skymtade vi ett antal måsar framför oss som dök, vi fiskade oss dit men utan resultat. Längre söder ut såg vi fler dykande måsar och fortsatte fiska oss neråt. Måsarna dök över mycket grunt vatten och vi försökte komma intill men de stora vågorna och osäkerheten kring djupet i området då vi nästan aldrig fiskat där gjorde det lite obehagligt att fiska nära skären. I ett ögonblick av ovaksamhet gick ena djupriggslodet fast i botten. I den bästa av världar ska djupriggen då släppa ut mer vajer tror jag, men bromsen på min djuprigg lämnar en del att önska och när den väl släppte släppte den med besked. Mitt livs första backslag på en Unitroll är snart ett faktum och efter en stunds tvärstopp smäller Vajern av. Vi blir mätta på grundkörning och fiskar lite längre ut istället. 

Andreas med Öring på 5,8 kg

Utanför områdena där måsarna dök hittade vi fina betesfiskstim som stod ytligt över 25-30 meters djup. Andreas fick ett hugg på en löja i krippled minnow skalle i guld bakom 40 gram bly och vi kunde landa ytterligare en öring på 65 cm. Nästa öring valde en J-plugg längst ut på Andreas sida och vägde in på nästan 6 kg. Efter det blev det lite lugnare på huggfronten ett tag, på vågfronten ökade det istället och vi tar det säkra före det osäkra och fiskade oss mot rampen. På vägen dit missade vi först ett hugg på en liten Rapala orginal innan dagens fjärde och sista öring högg på mitt ytterspö med en löja i guldigkrippled minnow skalle bakom 15 gram bly och vägde in på ca 5 kg. Efter det plockade vi ihop och surfade in på vågorna mot rampen.

Dagens sista öring.  

En utifrån förutsättningarna mycket bra dag, 4 fina öringar, en tappad och några tuggade löjor. 

Bra fiske på vänstra sidan båten i Dalbosjön. fredag-lördag

Ibland faller allt på plats och världen tycks i fullständig harmoni. Det kan vara löneutbetalningen som sammanfaller med den 50%:iga rean på lokala sportfiskebutiken, Scnitzel på lunchmenyn när du glömt matlådan eller ett oväntat långt telefonsamtal som gör att du missar det där arbetsmötet där verksamhetens värdeord skulle diskuterats. I fredags visade världen upp sig från sin bästa av sidor genom att erbjuda något så ovanligt som perfekt fiskeväder på en klämdag. Det upplever man inte många gånger under ett normallångt fiskarliv.

Sådana tillfällen får inte gå till spillo och efter att ha ringt runt lite bland fiskefolket i telefonboken fick jag napp i form av Ranchägaren och Ranchägarens son. Efter att ha stämt av med lite folk som
varit ute och fiskat dagarna innan så verkade det nappa lite överallt. Fina fiskar hade fångats i Hammarö, Grums, Kristinehamn och Åmål. Vi gjorde som man så ofta gör när man står i valet och kvalet, vi åkte längst bort. Åmål fick det bli. 

Väl i Åmål funderade vi på om vi skulle fiska på den lite närmare tössesträckan eller leta oss ut i bassängen. Vi tog det säkra före det osäkra igen och åkte längst bort, bassängen fick det bli. När vi rundade fogden stod det klart att yr.no hållit vad de lovat och vi möttes av ett nästintill spegelblankt vänern. I 32 avslappnade knop kunde vi märkbart oberörda sätta kurs mot dagens tilltänkta fiskeplats.  

Det fina klämdagsvädret lockade ut snäppet mindre båtar än vanligt.  

Jesse valde ut en oldschool startfemma med lite stikepro, bomber, tomic och avslutade med en hemsk ledad sak bakom en VK2-flasher på riggen. Själv startade jag med 1 liten strikepro,  3 löjor och en Nors och kunde redan när jag satte ut tredje spöet kroka dagens första fisk. 

- Så här lär det nog fortsätta, mest hugg på min sida. Sa jag självsäkert men samtidigt undermedvetet medveten om vilka konsekvenser liknande uttalanden brukar få. 

- Det där en gädda, sa glädjedödare Jansson. 

- Det är det då inte, sa jag. 

Det var en gädda och jag påmindes om va tråkigt det är när folk som inte är jag har rätt. Nästa fisk högg på den hemska ledade saken på Jesses sida. Lyckligtvis var det också en gädda. Tredje fisken Valde samma ledade wobbler bakom en flasher på 55 fot och efter att ranchägarens son drillat in den till båten så var namnet räddat när vi kunde landa en 65 cm lax. 

Ranchägarens son Christoffer med dagens första lax

Efter det började vi ser allt fler måsar dyka i norra ändan av bassängen och körde ditåt. Inne i måsdyken började det nappa ganska friskt, men samtliga fiskar väljer Jesses och Christoffers sida. När de landat 4 godkända fiskar har jag fortfarande inte fått en enda. De tre senaste hade samtliga valt en strikepro wobbler i den här färgen fiskad helt i ytan. Jag beslutade mig för att göra en rockad och bytte till 7,5 cm strikepro wobbler på samtliga ytspön på min sida. Ganska snart kan jag landa en fin 3 kg Öring på en strikepro i superman färgen. I övrigt resulterade bytet till strikepro mest i att bassängens laxar och öringar började äta Tomicar på ranchägarsidan. En av Tomic laxarna slog förövrigt någon form av rekord då den drygt 70 cm långa laxen högg där vi hade endast 4 meter vatten under båten. 

En lax som högg där det endast var 4 meter vatten under båten. 

Totalt fångade vi under dagen 7 godkända fiskar, av dessa högg en på min sida. Det var med stukat självförtroende jag förberedde mig för lördagens fisk med Jonatan som gast. 

Lördag:

När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes inte vädret helt optimalt. Fogden visade 11 sekundmeter i byarna, vindriktningen var inte helt oväntat sydostlig då det innebär rakt motvind från Åmål till bassängen. Trots de lite bistra prognoserna krokade vi på båten efter bilen åkte mot Åmål.  När vi sjösatte båten hade det lugnat sig lite och blåste runt 9 sekundmeter, fortfarande rak motvind såklart, motvinden kommer man sällan undan.  

När vi rundade fogden på lördagsmorgonen var det inte i några 32 knop. Det var först i 18, sen 12 och slutligen i ungefär 7 knop som vi åkte ut mot bassängen. Den hårda motsjön gjorde resan studsig och deprimerande. Det var inte helt utan dåligt samvete jag både hörde och kände hur det gamla Crescent skrovet tappert kraschade in i varendaste våg. En vacker dag ska båten få en fin pension i någon spegelblank sjö. Inspirerad av gårdagens wobbler framgångar började vi med att sjösätta 10 wobbler. Vi började fiska i området där det nappade dagen innan men timmarna gick och succén uteblev.

Vinden höll i sig, regnet ökade och betena förblev orörda. Vi började hamna skrämmande nära den där livsfarlig trollingkoman, ett tillstånd av fullständig apati där hjärnan slutar tänka och tid och rum upphör att existera och man bara sitter där och stirrar rakt fram. Fenomenet kan närmast liknas vid det mentala tillstånd som infinner sig när någon annans ålderstigna släkting två timmar in i samtalet outtröttligt fortsätter att osammanhängande redogöra för vem som bodde var under 50 och 60-talet. I sådana tillstånd missar man både måsdyk och att någon äntligen öppnat upp det understa lagret i aladinasken.

I ett försök att väcka oss ut dvalen bytte vi område och började samtidigt att byta ut wobblerna mot löjor. När vi fått ut alla beten igen såg jag ett måsdyk en bit fram, vi fiskade oss mot dyket och krokade snart på en bättre fisk på Jonatans riggspö, en 80 cm + lax hade fattat tycke för liten löja i krippled minow skalle bakom en VK flasher på 8 meter. En kombination som räddat åtskilliga dagar.

Hoppet växte i takt med att det börja dyka måstar runt omkring oss och det nappade lite här och var. Mest kontakter hade vi nästan uppe på grunden med endast 8-12 meter under båten. Enda rikiga problemet var att det i princip bara nappade på Jonatans sida. Några faller för små strike pro och yuzurie wobbler men allra bäst funkar VK-skallar i UV färg med blå eller gröna inslag bl.a uv102 och UV101

Galet bra bilder, som vanligt på bladhbloggen. 

När det började skymma högg dagens 6 godkända fisk, 5 laxar och en öring. Tre av dem var över 80 cm och bjöd upp till ganska häftiga rullskrik. Jonatan hade storfräsar-Virben med sig och lyckades bl.a filma ett klockrent dubbelhugg. Kanske dyker det upp något klipp här sen. 

Sällsynt bra tv-program på tvn när vi kom hem. 

Tre av helgens 13 godkända fiskar högg på min sida. Då har jag ändå räknat med en fisk jag tappade. Det är är mentalt påfrestande att bli ifrånfiskad två dagar i rad men det är ju i iallafall omväxlande att det sker på olika sorters beten och av olika personer. Samtliga laxar som vi tog med hem på lördagen hade spigg och lite nors i magen. Fredagens laxar ska enligt uppgift ha kalasat på smånors. 

Nordisk mästare i trolling, igen (!?)

Här hade jag för några minuter sedan ett i princip färdigt inlägg om Sunnanåträffen i helgen där jag och Wikström Junioren slutade på en första plats efter två tävlingsdagar, men på något outgrundligt sätt lyckades jag radera skiten och sen autosparade blogger och allt försvann, ganska värdelöst faktiskt. Nåväl, jag skriver väll igen då...

Regn och blåst i överflöd utlovades av yr.no när jag på onsdagen stängde av jobbdatorn och  mentalt började förbereda mig för fyra dagars fiske på Vänern. Under torsdagens bilfärd mot sunnanå blåste det halv storm och sikten var minimal pga blötsnö och fullständig respektlöshet inför bytesintervaller på torkarblad. Trollingfiske kändes mycket avlägset när jag anlände till Sunnanåhamn och möttes av 15 sekundmeter östlig vind och ösregn. Det perfekta samspelet mellan ledighetsansökningar och uruselt sjöväder är fenomen som aldrig upphör att förbrylla. Något fiske var inte att tala om på torsdagen och ju längre dagen gick, ju tydligare blev det att även fredagens fiske skulle blåsa inne. 

Mycket god öl ! 

Den goda tillgången på öl, de usla prognoserna inför fredagen och bristen på alternativa aktiviteter i sunnanåhamn en blåsig dag i oktober gjorde att vi sjösatte en egen liten deltävling i Nordiska Mästerskapen i trolling, nämligen ett stugmästerskap i öldrickning. Tävlingsförloppet är svårt att redogöra för i detalj men det lutar åt att Jakob tillslut vann på jättemånga och att sista man gick i mål kring 05.00. 

Lördag:

Fredagen blåste inne och när starten släpptes på lördagen var det ett bråkigt Vänern som mötte oss så snart vi lämnat hamnen. Fiskeplatsen vi valt var ett grundområde mellan 8-12 meter i syd/nordlig riktning, det sista grundområdet innan Vänerns djupare delar tar över. Tanken var att den hårda ostliga vinden skulle tryckt upp hejdundrans mycket fisk på grunden.  

några av de 80 startande båtarna på väg ut till starten 

Den hårda sydvästvinden gav ett utmärkt tillfälle att testa den nymonterade autopiloten som fungerade mycket bra. Nästan osportsligt enkelt att sjösätta 10 beten när herr Auto styr! 

Bland de 10 beten vi valde att sjösätta fanns nästan uteslutande små wobbler och mindre löjor. En start-tia jag mer eller mindre bestämde mig för att testa redan förra året. Förra årets Sunnanåträff var något av ett mellanår (0 invägda fiskar) och den uteblivna fångsten gav mycket tid för reflektion. Under vad jag gärna väljer att kalla rationellt funderande i dunkel belysning fick jag för mig att en av anledningarna kan ha varit att vi fiskade med för stora beten när fiskarna var inställda på att äta smånors bland måsdyken. Roger har beskrivit händelseförloppet som ett annat och menar att jag i själva verket återfunnits i fosterställning i en nedsläckt stuga där jag i ett transliknande tillstånd mumlat mantran om mindre beten. Oavsett hur det gick till var jag inställd på att möta de förväntande måsdyken med minibeten.

Först tänkte jag gå all-in på wobbler men det kändes inte riktigt rätt. På samma sätt som ord som bacon inger självförtroende inför valet av främmande maträtter på en utländsk restaurang gör några löjor i släpet att kroppen får ro när något annat ska testas.

Andreas öppnade stenhårt med ett hugg redan när han satte tredje spöet, en 64 cm öring som högg över en löja i en krippled minnowskalle. Vi försökte vända runt men en armada av trollingbåtar påväg österut omöjliggjorde manövern. Vi fortsatte utåt istället och nådde snart den tilltänkta fiskeplatsen. Där fick vi ganska omgående ett hugg på en oblyad 7,5 cm strikepro wobbler fiskad längst ut på planerboarden och vi kunde snart håva e till 64 cm öring. 

Måsdyken uteblev men trots det fortsatte det hugga lite då och då och som mest hade vi nästan trippelhugg. Bäst fungerade oblyade små strike pro i ytan men vi fick även lite fisk på de löjor vi satt på innerspöna. Löjorna var hårt blyade men trots det gick de nog ganska ytligt då vi höll nästan 3 knop och det brukar pressa upp blyna mot ytan. De tunga blyna användes mest för att jag tror att det lugnar ner gången lite på löjorna i den hårda sjön. 

När det återstod ca 1,5 timmar av tävlingen fick vi den 6 godkända fisken och började i behaglig fart åka mot hamnen då fler än sex fiskar inte får vägas in. Efter invägningen stod det klart att vi var i ledning efter första dagen.

Det var inte helt utan tävlingsnerver vi gick och la oss på lördagskvällen. 

Söndag:

På söndagen var det kalasväder på sjön och vi kunde ledigt hålla full fart nästan hela vägen fram till fiskeplatsen. Den första timmen förflöt helt utan kontakt med fisk och vi började med ens misströsta och fundera kring hur mycket fisk alla andra säkert fick. De avgrundsdjupa suckarna avbröts av en skrikande rulle på ett av djupriggsspöna, fisken gick upp i luften och tog sedan lite lina innan kroken tappade fästet och fisken tappade för sig. De avgrundsdjupa suckarna fortsatte med förnyad styrka. 

Betydligt mysigare väder på söndangen, så fint att till och med Top-of-the-line folket visar sig på akterdäck

Vi var påväg bort från området då jag såg att en annan båt fick hugg precis i det område där vi tidigare missat vår fisk. Ett varv till tänkte jag och svängde med en dåres envishet tillbaka båten i samma gamla GPS-spår. Vi hade precis passerat punkten när ett ytterspö signalerade fisk, en öring på 68 cm hade huggit över en ytligt fiskad strike pro. Vi vände runt för att gå över platsen en gång till men hur vi än försökte kunde vi inte komma fram då det hunnit komma massor av båtar till området. Ett tag var det nästan gäddfestivalkänsla. 

Vi fiskade på ett minst sagt koncentrat område

Sällsynt irriterade valde vi att göra en stor lov utåt för försöka komma åt platsen i ett andra försök i yttersvängen signalerar mitt ytterspö fisk, en 67 cm lax har huggit över en ytligt fiskad strike pro. I samma stund som vi landade den högg det även på Andreas sida, en öring på 62,2 cm. Det är små marginaler i trollingbranschen... 

Sedan var det sånär på ett bomhugg helt dött för vår del och vi hade därmed tre fiskar med till invägningen. Då vi fått intrycket av att fisket överlag varit ganska segt var vi på vägen in förhoppningsfulla om en topp tre placering.

Vid invägningen såg vi hur segt fisket faktiskt varit. Trots att vi inte fick igenom den minsta fisken (tävlingsmåttet är 62 och öringen mättes till 61,5) var det bara 7 båtar som fått mer fisk än oss på söndagen. En båt hade 4 fiskar, i övrigt var det ingen som hade mer än två. Tack vare vårt försprång från första dagen lyckades vi hålla undan de andra och slutade på en första plats i tävlingen, vilket innebär att vi  återigen kan skriva dit Nordiska Mästare på våra CV:n. Blixten kan tydligen slå ner på samma ställe två gånger. 

Bäst fiske hade vi på små strike pro 7,5 och 9 cm fiskade helt oblyade samt på löjor och Norsar i krippled minnowskalle bakom 80 gram bly. Under tävlingen landade vi endast en fisk på djuprigg, resterande fiskar högg högt upp i ytan. En liten parantes är att när vi rensade fisken upptäckte vi att de inte alls jagat smånorsar. De flesta fiskarna var helt tomma i magen och de som ätit något hade ätit stora siklöjor. Man blir aldrig riktigt klok på det här... 

Näe, det är inte kandidaterna till Sveriges bäst klädda man 2014, det är treorna(till höger) ettorna (i mitten) och tvåorna (till vänster) från Nordiska mästerskapet i trollingfiske. 

En av vinnarprylarna, en guldrulle. Asballt

Hela resultatlistan hittar ni här: http://media.sportfishingnews.se/2014/10/Slutresultat-2014.pdf 

47 av 78 båtar vägde in godkänd fisk. 

Tack  Andreas (Wikström Junioren) för en stabil insats med lugna drillngar, harmoniska håvningar och fångstgivande specialknep ! Tack sunnanå trollingklubb för en trevlig helg och tack alla deltagare för trevligt sällskap och grattis alla pristagare i NM och SM! 

Autopilots montering och stundande fisketävling

Det har varit lite stilltje här på bloggen ett tag. En stor anledning till det är att jag gjort vad jag lovat mig själv att inte göra. I samband med det stora återtåget till Värmland köpte jag en rejält nedgången bostadsrätt i Karlstad. Att renovera lägenheter tar galet mycket tid och energi och inte blir det bättre av att man är i princip tallanglös . Stora delar av den lediga tiden under sommaren och hösten spenderades bredspacklande i en vansinnigt varmt lägenhet samtidigt som rapporterna om rekordfiske på hemmasjön duggade allt tätare i takt med att vattentemperaturen nådde ovanligt höga höjder.

Nu är lägenheten tillräckligt färdigt (läs saknar lister) och livet kan så smått återgå till det normala. (Frågan är om den extra estetiska dimensionen som lister innebär överväger den överhägande risken för ångestattacker och fobi för 45graders vinklar som en montering av skiten troligtvis resulterar i).

Under den ekonomiska fartblindhet som lätt uppstår i samband med en renovering passade jag på att förena nöje med nytta och införskaffade en Autopilot. En garmin GHP10 fick det bli då en sådan dök upp begagnad till det nätta priset av ungefär 50 kvadratmeter golv.

Själva installationen av Autopiloten oroade mig. Jag är erkänt dålig på elektricitet och under mina 28 levnadsår har jag alltid misstänkt att jag inte heller är någon naturbegåvning när det kommer till hydrauliksystem. Att installera en mojäng som skulle in i både elsystemet och hydraulsystemet gav därför en känsla av hopplöshet. Lite som att försöka vinna ett hundrameterslopp utan att veta i vilken riktning man springer, eller när starten går.

Efter en stunds sökande så fann jag min guide i pilot världen i form av Robert i Mariestad som sa att han kunde hjälpa mig sätta ihop systemet. Allt jag behövde göra var att köpa slangarna och köra ner båten till honom så skulle vi nog greja det där. Köpa slangar var det ja...

Uppdraget var alltså att köpa tre slangar jag inte visste hur de såg ut som skulle användas tillsammans med en produkt jag inte förstod hur den fungerade i en affär jag inte visste fanns. Lyckligtvis är jag i egenskap av myndighetsanställd van vid likande uppdragsbeskrivningar, det brukar lösa sig. Efter att ha forskat lite i butiksalternativ så blev det Hydroscandia som fick det stora uppdraget att hjälpa mig.

Efter en stunds köande bland reflexsvästklädda skrockande skogsmaskinsförare blev det så min tur. Jag öppnade ödmjukt med att förklara att jag vet inte riktigt vad jag ska ha, men det ska vara 3 slangar till en Autopilot som ska kopplas in i ett hydraulsystem i en båt. Jag såg ganska snabbt att det där, det var inte tillräckligt med information. Försäljaren, som förövrigt var väldigt trevlig, hjälpsam och förstående började fråga om NTP gänger, invändiga och utvändiga, raka kopplingar, T-kopplingar, m36 eller m40 olja. Mina svar var i bästa fall tveksamma och jag tänkte tyst för mig själv att det måste vara såhär vänsterpartister känner så snart riksdagen debatterar nationalekonomi.

 Jag insåg att något måste göras och tar en livlina genom att ringa Robert men misslyckades då hans nummer inte fanns i den nya telefonen. Eniro fixar biffen tänkte jag, googlar Robert Jansson Mariestad och ringde upp. Robert svarade, men lät lite avvaktande. Jag frågade om han kan nått om hydraulsystemet och om han kan tänka sig att prata med säljaren på Hydroskandia så jag får rätt grejer. Det kan han och det ska han göra, men han undrar vem det är som ringer ?

-          - Anders Bladh. Svarade jag och möttes av en stunds talande tystnad.

-         - Är det här fel Robert ? Frågar jag.

-         - Det är det. Säger han

För en utomstående är det problematiskt att alla västgötar låter exakt likadant då det utan visuell bekräftelse är omöjligt att avgöra vem det är man pratar med. Nåväl, säga vad man vill om dialekten men hjälpsamma är de. Nästa Robert är rätt Robert och tillsammans med säljaren lyckades de få till en inköpslista som sånär på en övergång till rattnavet var tillräckligt för att vi skulle få ihop piloten dagen efter.

Efter testkörning i Mariestadsskärgård, verkar funka bra i lugna förhållanden i alla fall :) 

 Finjusteringarna och luftning av systemet gjorde Eric på Hamnmagasinent under veckan och igår testkörde jag ekipaget. Piloten verkar fungera men det återstår att krigstesta den ordentligt på Sunnanåtävlingen fredag-söndag. Under tävlingen får jag förstärkning av Bärgartobbe. Hoppas det blir bra väder så vi kommer ut på sjön, just nu ser vindarna dock rätt pissiga ut L

Skärmen fick plats !