Havsfiske i Norge (kvitbrygga)

Den 23 Augusti var det dags för havsfiskeresa till Norge. Just när det gäller havsfiske i Norge är det sällan resan är någon större del av målet. Resan består av 120 långa mil i minibuss. Det är inte mycket att se på under den segdragna resan genom nerlagda byar på den Norrländska landsbygden, det är som att åka genom ett 60 mil långt Deje. 

Efter att via Tärnaby ha lämnat Sverige dyker man upp i Mo I Rana, därifrån är det inte så långt till slutmålet kvittbrygga på ön Halsa. Sista biten åker man färja, ett fräscht och välkommet avbrott i minibussåkandet. Färjefolket har ett intressant sätt att fastställa dagspriset, vi har hittills aldrig lyckats räkna ut hur det går till men priset varierar kraftigt från gång till gång. Att man får tillbaka pengar med hål i när man betalar bidrar till känslan av att man blivit lurad.

Lördag:

Väl framme vid campen blev det lite stressigt. Fjordarna låg vid ankomst provocerande vindstilla och det fanns ingen tid att förlora. Fiskespön måste riggas, de sista tacklen ska knytas och båtar ska kvitteras ut. Mitt i allt detta ska man försöka få i sig nått att äta också.

En av fjordarna närmast Campen fotad av Elis Wessmark. 

Efter någon timme var vi klara och kunde sätta oss i båten för en eftermiddagstur. Väderprognosen lovade sämre väder under veckan och vi bestämde oss för att köra ut på storhavet, dvs utomskärs. Med ett sjöfarar självförtroende som inte skådats sedan Thor Heyerdahls storhetstider kastade vi oss i full fart nonchalant mellan skären med förhoppningen att vi kom ihåg från förra året vart det var vi skulle åka för att snabbast ta sig ut på öppet hav. 

Väl utomskärs möttes vi av ganska rejäla dyningar, inga problem att fiska i men tillräckliga för att få det att kittlas lite i magen på folk från fastlandet. Vi började fiska på ett grundområde där djupet var mellan 10 och 20 meter och vi fått väldigt bra tidigare år, men fick endast några enstaka torskar. Det fanns nästan ingen betesfisk heller på grundet så vi började leta efter ett nytt ställe. Vi fortsatte leta efter toppar på 10-25 meter i hopp om att hitta större torskar som jagade grunt. Men succén uteblev. Storbonden Jonny som var med på havsfiskeresa för första gången visade sig vara en riktig lagspelare och drog igång en liten mäskkampanj i dyningarna, men inte ens det hjälpte. 

Återigen levererar Bladhbloggen fiskebilder av absolut världsklass. Här en mobilbild med blöt lins och sned horisont för rätta havskänslan.  En Torsk på 13,3 kg.

Vi testade att fiska lite djupare och hittade då på en del Torsk på mellan 30 och 40 meter. Störst var en torsk på 13,3 kg som föll för en Crasy Daisy Jigg på 400 gram. Vi han även glida in ett ett minatyr sej race med några sejar upp till 7-8 kg innan det var dags att dra sig tillbaka mot hamnen.

Söndag:

Söndag möttes vi av en underbar morgon och kanonfint väder. Uppspelta som medelålders kvinnor i kön till Ullared hoppade vi i båten mot en dag av fantastiska möjligheter. Havet låg platt, livet lekte och båten var fulltankad. 

Elis tog en bild över flottan i det fina vädret

Fisket var inte på topp, fisket var rent utsagt uselt. Så här med facit i hand fiskade vi förmodligen för grunt, fisken tycktes stå djupare i år. Även om vi under dagen endast fick en dryg handfull torskar upp till 7 kg så körde vi i alla fall upp dryga 60 liter bensin, det är ju alltid en tröst. 

På vägen in fiskade vi lite makrill till kvällsmaten. Vi hittade ganska snart ett rejält makrillstim och kunde göra den traditionsenliga trasselbollen på durken efter att lite väl ambitiöst ha sänkt ner 6 krokar och korkförsett sänke rakt ner i makrillstimmet.

Måndag:

Måndagen var det slut på det roliga. Det blåste över 24 sekundmeter och regnet öste ner. Ett tag fanns tanken att det vore roligt att ta en båt och åka ut och titta hur stora vågorna egentligen är när det blåser 24 sekundmeter på Atlanten, det måste ju se ganska fränt ut när de bryter över skären. Innan vi han bestämma oss så hoppade Deadliest Catch igång på tv:n, det kändes betydligt enklare och varmare att uppleva 24 sekundmeter på det sättet. 

Väderprognosen inför tisdagen såg inte speciellt rolig ut på måndagskvällen. Det går att se ett tydligt samband mellan hur många öl man dricker och hur många sekundmeter det ska blåsa nästa dag. Blåser det under 8 sekundmeter så dricker man färre än 8 öl och då orkar man ut i tid. Om det ska blåsa 17 sekundmeter, ja då kan man (bör man?) enligt samma koncept dricka 17 öl. Kvällen slutade i allsång. De något nyktrare i sällskapet lät i efterhand meddela att allsången lämnade endel att önska. Inför nästa år önskade de att vi lärde oss något mer av texten än endast "i love rocken roll" för att sedan entusiastiskt mumla resten av låten i väntan på att vår favoritrad återigen blev aktuell.  

Tisdag: 

Tisdagen var det ganska seg start, mer eller mindre rekord i seg start. Jag tror vi lämnade hamnen 16.00. Några timmar på sjön var mer än tillräckligt för att hinna bli riktigt jävla genomsura, overallerna torkade inte förens sista dagen...  Vi ägnade timmarna åt att meta lite på några sandbottnar på 15-25 meters djup. Vi fick några småtorskar till kvällsmat och någon mindre sandskädda innan vi tog kväll..

Efter rensandet så ska renset köras ut, en vedervärdig upplevelse. Ett 100-tal måsar flyger ungefär en meter bakom en och flaxar i ansiktshöjd när man välter ut hinken med rens. Fy fan för måsar. De lever i flock och för den oinvigde kan det se ut som om de samarbetar. Så är dock inte fallet. De är högljudda, aldrig nöjda och när det väl kommer till kritan, sjukt egoistiska. Det absolut viktigaste i en mås värld är att ingen annan får nått. Om någon skulle få tag i nått att äta, då gäller det att jaga den måsen tills den kräks så att maten sjunker till botten och ingen får nått att äta. Det är inte för inte måsar i folkmun brukar kallas för havets socialdemokrater.  

En fin bild, med andra ord har den sitt ursprung hos någon annan. Elis som tagit den bilden också. 

Onsdag: 

Även onsdagen fick spenderas inomskärs då det blåste friskt. Vi satte kurs mot ett sund några fjordar längre ut för att meta rödspättor. Vägen ut var inte helt smärtfri, det blåste rejält på fjordarna och vågorna gick relativt höga. 

Rödspättefisket började ganska bra med en fisk på 900 gram i första driften. Fisken högg på 22 meters djup på en enkelkrok angnad med en liten bit makrill file fiskad bakom en glidbom med 80 gram bly. Vi fick några fler mindre rödspättor, sandskäddor samt småtorskar och en liten knot. Det var dock inget superfiske utan vi åkte för att testa några nya ställen men vi lyckades inget vidare. 

Torsdag: 

Vädret var återigen uselt. När vi steg i båten kände vi oss inte längre som medelåldersdamer i kön till Ullared, vi kände oss som medelåldersmän i kön till Ullared. Smått apatiska utan någon riktig känsla för vart man ska gå, vad man ska göra eller varför man inte är hemma och fiskar gäddor istället. Efter några dagars uselt fiske slutar man se skogen för alla träd. Överallt finns egentligen stället att prova och nya arter att jaga, men man lyckas liksom inte sjösätta nått projekt "det är ju ändå ingen ide". Så man åker runt med samma gamla tackel som man skickar ner till botten slentrianmässigt på lite olika ställen i vänta på en av två saker, att det endera ska bli bättre väder eller att det ska bli socialt acceptabelt att åka in och dricka öl igen. 

Under dagen möts vi av ett rykte att det benhårda team Ranch bestående av en Ranchägare, en datatekniker och en cykelreparatör stirrat döden i vitögat och besökt ett grund utomskärs. Vi avfärdar ryktet som osannolikt då vi själva haft bekymmer att korsa fjordarna. Vi åkte och tröstfångade några makrillar istället innan vi åkte in mot land. 

Inomskärsfisket i år var sämre än förra året och förra året var det sämre än vanligt. Ingen riktig fart i något förutom makrillfisket. 

Fredagen vaar resans sista dag och vädret såg på torsdagskvällen riktigt lovande ut. Klockan 0100 skulle vinden avta och 0300 skulle det vara vindstilla. Det var sista chansen att göra stordåd. Team ranch dök upp någon timme senare och bar tunga baljor med torsk upp mot rensboden. Det fanns viss sanningen i ryktet, de hade varit bra långt ut och hittat ett par 50-60 meters toppar där det stod mycket torsk men som ändå var lite skyddade av höga klippor på sidan. 

Under torsdagskvällen var det frågestund med team ranch om vart dom varit och vad det nappade på. Det som sedan följde är lite skamset. Som om det vore ett intagningsprov till SG Karpkraft gör vi en fuling och ställer klockan på jättetidigt (0400) och smyger iväg innan resten av Campen vaknat för att vara först på plats, på någon annans plats. 

Fredag:

Vädret är fenomenalt och vi kunde hålla 20 knop hela vägen ut till grunden vi skulle testa. Grunden låg djupare än vi brukar fiska, men allt indikerade att fiskarna bor djupare nu. Stor-arne, Campägare och Norsk hade låtit meddela att det i princip inte var någon ide att fiska grundare än 40 meter. 

Grunden är inte särskilt stora, topparna på 60- 70 meters djup är förmodligen inte mer än 50*50 meter. Från topparna brantar det snabbt ner till 150-200 meter. Första nedsläppet gav en Torsk på 7 kg som faller för en crasy dasiy 400 gram i cola färg. Vi stod sedan alla tre med böjda spön några gånger för första gången under resan. 

Efter någon timme dog fisket av. Det blir ofta så i Norge, allt bara försvinner. Kanske är det tidvattensrelaterat, kanske ska man helt enkelt inte förstå. Det är i vilket fall bara att acceptera och leta reda på något annat. Ofta kan man med fördel återvända till stället några timmar senare för att se om fisken har återvänt. 

Rana 19, gott om plats för tre havsfiskare, såväl stående som sovande. 

Daniel och Jonny tog en liten powernap och jag utnyttjade finvädret till att åka lite längre ut. Som bekant är det i princip alltid bättre längre ut. Jag hittade en liten liten 70 meters topp som stack upp från dryga 200 meters djup. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att testa, även om strömmen var obefintlig och vinden i princip frånvarande var det svårt att pricka toppen med Jiggen. Förmodligen borde man kört klassisk rörpilk istället som sjunker snabbare. Andra försöket kom jag ner och fick en torsk i 10 kg klassen. De andra vaknade till liv och ville också vara med. 

Efter att ha driftat över några gånger och fått lite torskar kring 5-7 kg blev det rejält tvärstopp nere på 90 meters djup. Något hade fattat tycke för en crasy daizy jigg i cola färg och ville inte lämna bottnen. Uglystick spöet får jobba hårt och kraften och framförallt bromsen i den lilla trinidaden imponerar stort. Fisken är snart på väg upp och väger in på 14,7 kilo. Vi testar några mer gånger men lämnar sedan stället. 

Vi åker tillbaka till platsen där vi fångade torskarna tidigare på morgonen och bestämmer oss för att testa att meta lite. Jag sätter en 300 grams pirk i änden på en spridarbom, och knyter sedan en halvmeters tafs i 1,2 mm nylonlina med en stor enkelkrok fram som fästs i sejens mun, och en 5/0 trekrok som får sitta fat någonstans bak på sejen. Daniel knyter ett liknande och Jonny kör vidare med sin Jigg. 

På metena satte vi sejar mellan 0,5 och 1 kg som sedan firades ner till 60-70 meter. När vi gled av grundet och djupet började närma sig 85 meter signalerade ekolodet massor av fisk, vilket även bekräftas av att vi kunde känna att linorna driver genom stim av småsej. Torskarna verkade uppskatta att bli serverade Sej istället för gummi. Så snart våra beten närmade sig stimmen av småfisk kan vi känna hur torskarna var där och nappar. När vi kände nått nappa höll vi still i några sekunder och för att sedan ladda på ett mothugg för kung och fosterland för att få krokarna att lossna från sejen och istället fästa i torsken.

Det är skönt att meta lite ibland då det inte kräver att man är lika aktiv med att veva och pilka genom vattenmassorna. När fisket sker på såpass stora djup blir man lätt trött av att behöva veva 400 grams jigg upp och ner, det är en jäkla skillnad mot att fiska med lättare jiggar på 15-30 meter.

Efter några drifter blev det super duper tvärstopp i ett mothugg efter att något nappat på ca 70 meters djup där det var 90 meter till botten. Fisken gick mot botten flera gånger i långsamma men bestämda rusningar. Fisken gav sig sakta men säkert och rörde sig motvilligt upp igenom vattenmassorna. Vi kunde landa en kanonfin torsk som väger in på 15,5 kg. 

15,5 kg 

Vi gör några drifter till och kan bl.a landa en lubb modell större på 5-6 kg och ytterligare några torskar. Vi får sedan motvilligt kasta in handduken för att hinna packa grejer, städa stuga, rensa fisk mm innan avfärden hemmåt  klockan 05000 nästa morgon.

Torskar på 14,7 och 15,5 kg lyfts av en märkbart oberörd kontorsarbetare.