Säsongens sista fisketurer del 1

Under flera års tid har många av årets största vänerlaxar och väneröringar fångats under årets sista veckor. Fisketurer som inte alltid är helt lätta att genomföra på grund av isiga båtramper massor av minusgrader och en tillsynes aldrig sinande ström av julfiranden i olika skepnader. Jag skulle ursprungligen skriva en liten redogörelse för årets 4 sista trollingturer, men det blev lite väl långt för ett inlägg, så det får bli en tvådelad redogörelse, nästa del kommer om någon dag :)

20 December:
Den 20 december åkte jag och Jonatan ner till Tösse. Vindprognosen var som så många gånger tidigare i vinter mycket svårtydd med 12 ilskna sekundmeter på Pålgrund och 4 behagliga på Fogden. Riktningen var västlig så även om Pålgrund var den mest rättvisande så var vädret troligen gångbart. Sjön var inte så farlig när vi kom utomskärs men det stod samtidigt klart att Fogdens glansdagar var över. Kanske har vindmätaren riktats för långt åt vänster, eller för långt åt höger såhär i nyvalstider. Oavsett vilket så hade vindmätarens beskrivning av dagsläget helt tappat kontakten med verkligheten.

Dagen började alarmerande bra med ett hugg redan när betena lades ut i gryningsljuset. I några sekunder fightade jag fisk på en liten ytligt fiskad Rapala Orginal men kroken tappade sitt fäste och en gissningsvis ganska klarvaken lax kunde fortsätta dagens bestyr. Att få napp redan när betena läggs ut är illavarslande. De dagarna kan sluta på två sätt, asbra eller aaaaströga och de aströga dagarna är betydligt mer vanligt förekommande.

Vi blev därför inte det minsta förvånade när de nästkommande timmarna förblev helt händelselösa. Vi fiskade oss genom måsdyk och över klockrena ekolodsbilder men när klockan närmade sig 1400 hade vi fortfarande inte haft något mer hugg. Först när vi hittade massor av betesfisk över en 35 meters djuphåla som saknades på sjökortet (så kallad ninjadjuphåla) knarrade det till i ett innerspö riggat med en löja i en guld/gul krippled minnow skalle riggad bakom 80 gram bly. Jag hann precis greppa spöet när det började knarra även i Jonatans innerspö, en löja i Vk skalle bakom 80 gram bly. Ett dubbelhugg som resulterade i två landade öringar i 4-5 kg klassen.

Vi vände runt för att köra över området igen och fiskade oss över ett stort stim betesfisk. Perfekt läge för ett litet "vevstopp" tänkte jag och lade ur växeln så att båten stannade, planerlinorna slakade och löjorna singlade mot botten. När jag sedan la i växeln igen så löste ett av Jonatans ytspön ut. "Vevstoppet" hade fungerat klockrent, något som i ärlighetens namn händer rätt sällan, men när det fungerar framstår man som rätt världsvan ;)  Fisken stretade emot och det tog ett tag innan vi såg en rejäl stjärtfena kryssa runt bakom båten. Efter en stunds dragkamp kunde jag håva en kanonfin lax på 8,9 kg fördelat på ca 95 cm. Uppskattningsvis tar det nu ca 35 gånger innan "vevstoppet" fungerar igen, men den där 35 gången, då kommer jag framstå som sådär frän igen.

En vevstoppslax på 8,9 kg

Resten av dagen förflöt utan några fler hugg. En 30 minutersperiod på rätt ställe hade räddat dagen. Det har sagts förut men tål att sägas igen, det är små marginaler i trolling...

21 December: 

Lyxfrukost !

Dagen efter var det åter dags att göra vattnen kring Tösse osäkra igen. Ombord på Crescenten fanns förutom jag och Jonatan även Jägar-Peter. Förutom att vara känd som en av de i särklass bästa vinoschitto-drickarna forshagaakademin någonsin producerat är Peter motsägelsefullt nog även känd för att vara något av en Gourmand. Han har förstått att på samma sätt som att älgen alltid dyker upp när händerna är fulla av kaffemuggar och mackor tenderar fiskar att hugga när det är dags att äta . Hans taktik var därför enkel och tillsynes genial, vi skulle lura systemet genom att laga mat precis hela tiden. Två gasolkök och en stor kylväska full av hemliga ingredienser som skulle säkerställa ett kontinuerligt flöde av varm mat från kabinen.

Frukosten började tillagas direkt och bestod av äggröra och prinskorv. Den kunde både ätas och lagas utan att några hugg avbröt och vi satte istället vårt hopp till förrätten som började tillagas strax efteråt. Rostbröd smörjdes in med väl valda örter och olja innan det stektes i smör och och lastades till bredden med stenbitsrom, cream fraich och rödlök. Till vår stora besvikelse kunde även förrätten både tillagas och ätas utan att vi stördes av några hugg.

Jag började drabbas av vad som skulle kunna kallas "guideångest" ett irriterande och svårhanterligt tillstånd som ofta infinner sig när det finns någon oinvigd trollingfiskare ombord som ska "se lite hur det går till". Då är helt plötsligt varenda stackars fisk lika bortblåst och hopplöst försvunnen som en tång i en trollingbåt. Inte ett hugg går att skrapa fram trots ekolod, gps, 10 spön, 100-tals drag och en massa snack om vad och vart det fångats fisk förut. Helt apatisk står man där som en körskolelärare som blivit påkommen att sakna både körkort, syn och simultanförmåga.

När jag såg varmrätten kände jag mig trots allt hoppfull, det var kronhjortsfile med stekt potatis och vitpepparsås som skulle trianga-tillagas. En maträtt som krävde koncentration på en helt annat nivå och där ett hugg alldeles säkert avsevärt skulle försvåra möjligheterna att mediumrare steka 3 hela köttfileer på triangaköket.  Nu skulle det nog nappa.

Lyxlunch ! 

Mycket riktigt, några minuter in i filestekandet tjongade det till i mitt djupriggsspö där en löja i en Vk102 skalle simmade på 7 meters djup. Peter kom utflygandes ur kabinen och greppade spöet. En tung fisk svarade med en rusning innan den gick ner på djupet och stångades. När den första gången kom in till båten såg vi att det var en fin öring men så mycket mer han vi inte se innan den på nytt rusade ner i djupet. Peter skötte drillningen exemplariskt och efter ytterligare några vändor ner i djupet kunde jag håva en riktigt fin öring på 7,3 kg. Öringen landades för övrigt i samma lilla ninjadjuphåla som öringarna och laxen vi fångat dagen innan.

Fenomenalt fin öring på 7,3 kg och 84 cm

Efter att öringen landats kändes livet lättare igen, både dagen och äran var räddad. Strax efter att vi avnjutit dagens efterrätt, saffranspankaka med vaniljgrädde och glögg fick vi en mindre öring i 4 kg klassen på en Bomber 15 a Sal7a innan vi åkte in mot rampen.

Fina öringar på ett guppigt Vänern

Nervösa ryckningar, osammanhängande tal och ett allt mer oförutsägbart humör påminde på fredagskvällen om att snart var det 14 dagar sedan jag varit på sjön. Enligt sjövädersprognoserna riskerade det att gå minst en vecka till innan det gick att ta sig ut på Vänern någorlunda smärtfritt.  Efter att ha spenderat lördagen med att äta smörgåstårta (tror det var ett dop också) så visade yr.no att det kanske skulle bli en liten liten lucka under söndagen. Västliga vindar kring 9 sekundmeter väntades vina över vattenvidderna.

Jag kände mig reserverat hoppfull och ringde den ständige Junioren Andreas Wikström för att fråga om han var sugen på att fiska om vädret tillät. Självklart sa han och konstaterade att de där vindarna kan vi fiska i, att vi till och med borde kunna åka till bassängen. Jag var också sån en gång i mina glansdagar, obotligt optimistisk och odödlig. Sen hände nått. Efter att ha nått den beaktansvärda ålder av 28 blir jag numera trött när jag inte sover mina 8 timmar, bakfull när jag dricker och tittar jag på bilar känns Skoda som ett fullgott alternativ. Inte minst har det blivit svårare att gå upp på morgonen, tveksamma vindprognoser, en lätt förkylning eller att det bara finns en vante byggs upp till oöverstigliga hinder och väggarklockan stängs av. Därför ska man omge sig med yngre förmågor, de har inte lärt sig ge vika för latheten ännu. Vi beslut oss för att stämma av vindarna en sista gång på morgonen innan avfärd.

Vid 0500 var prognosen svårtydd. Yr hade höjt prognosen något, fogdens fyr visade 2 (!?) sekundmeter samtidigt som fyren på pålgrund visade 14 sekundmeter. Åka ner och titta kan vi ju alltid göra sa jag och stoppade in dagens termospizza i mikron. Förvirring uppstod i min sömndruckna kropp när mikron plingade klart men mattermosen inte fanns att finna. Det blev en mastig grandiosafrukost istället för en underbart ljummen pizzalunch på sjön. Lätt illamående och med en nervös känsla för hur mitt innandöme skulle hantera den ovanligt bastanta frukosten vred jag om nyckeln i ANA som pliktroget hoppade igång och med en elevrådsordförandes entusiasm tog sig an dagens båtsläpande. 

Vi anlände till Tösse vid kring klockan 8 och vid rampen fanns inga fler båtar, lovande. Båtåkandet inleddes med 15 meter uppfriskande isbrytning utanför båtrampen. Vågorna tilltog när vi närmade oss slutet på farleden och öppet vatten, men det kändes ändå inte så farligt som vi först trodde. Autopiloten slogs på och vi sjösatte våra beten samtidigt som vi fiskade oss längre ut från land. Vågorna blev allt högre ju längre ut vi kom och det började bli svårt att fiska när det ryckte och slet i allting. Uppgivna blickar utbyttes och vi förstod båda vad höll på att hända, vårt beslut att åka ut på sjön höll på att gå från engagerat,hurtigt och ambitiöst till bara asdumt. Vi vände och gick tillbaka mot land igen för att se om det var lite lugnare där.   

Vågor ser alltid mindre ut på bild ! Notera de proffsigt ditsatta dipsyhållarna under djupriggen. Sånt hantverk kan inte köpas för pengar. 

När vi närmade oss kom första hugget, en 65 cm öring som högg på en Löja i en krippled minnow skallen bakom 50 gram bly. Drillen var minst sagt spännande i den hårda motsjön men tack vara både Autopilot och Stabil gast från Kil lyckades vi landa fisken. Vi fortsatte fiska oss inåt och vågorna började lugna ner sig något. Efter en stunds fiskande skymtade vi ett antal måsar framför oss som dök, vi fiskade oss dit men utan resultat. Längre söder ut såg vi fler dykande måsar och fortsatte fiska oss neråt. Måsarna dök över mycket grunt vatten och vi försökte komma intill men de stora vågorna och osäkerheten kring djupet i området då vi nästan aldrig fiskat där gjorde det lite obehagligt att fiska nära skären. I ett ögonblick av ovaksamhet gick ena djupriggslodet fast i botten. I den bästa av världar ska djupriggen då släppa ut mer vajer tror jag, men bromsen på min djuprigg lämnar en del att önska och när den väl släppte släppte den med besked. Mitt livs första backslag på en Unitroll är snart ett faktum och efter en stunds tvärstopp smäller Vajern av. Vi blir mätta på grundkörning och fiskar lite längre ut istället. 

Andreas med Öring på 5,8 kg

Utanför områdena där måsarna dök hittade vi fina betesfiskstim som stod ytligt över 25-30 meters djup. Andreas fick ett hugg på en löja i krippled minnow skalle i guld bakom 40 gram bly och vi kunde landa ytterligare en öring på 65 cm. Nästa öring valde en J-plugg längst ut på Andreas sida och vägde in på nästan 6 kg. Efter det blev det lite lugnare på huggfronten ett tag, på vågfronten ökade det istället och vi tar det säkra före det osäkra och fiskade oss mot rampen. På vägen dit missade vi först ett hugg på en liten Rapala orginal innan dagens fjärde och sista öring högg på mitt ytterspö med en löja i guldigkrippled minnow skalle bakom 15 gram bly och vägde in på ca 5 kg. Efter det plockade vi ihop och surfade in på vågorna mot rampen.

Dagens sista öring.  

En utifrån förutsättningarna mycket bra dag, 4 fina öringar, en tappad och några tuggade löjor. 

Bra fiske på vänstra sidan båten i Dalbosjön. fredag-lördag

Ibland faller allt på plats och världen tycks i fullständig harmoni. Det kan vara löneutbetalningen som sammanfaller med den 50%:iga rean på lokala sportfiskebutiken, Scnitzel på lunchmenyn när du glömt matlådan eller ett oväntat långt telefonsamtal som gör att du missar det där arbetsmötet där verksamhetens värdeord skulle diskuterats. I fredags visade världen upp sig från sin bästa av sidor genom att erbjuda något så ovanligt som perfekt fiskeväder på en klämdag. Det upplever man inte många gånger under ett normallångt fiskarliv.

Sådana tillfällen får inte gå till spillo och efter att ha ringt runt lite bland fiskefolket i telefonboken fick jag napp i form av Ranchägaren och Ranchägarens son. Efter att ha stämt av med lite folk som
varit ute och fiskat dagarna innan så verkade det nappa lite överallt. Fina fiskar hade fångats i Hammarö, Grums, Kristinehamn och Åmål. Vi gjorde som man så ofta gör när man står i valet och kvalet, vi åkte längst bort. Åmål fick det bli. 

Väl i Åmål funderade vi på om vi skulle fiska på den lite närmare tössesträckan eller leta oss ut i bassängen. Vi tog det säkra före det osäkra igen och åkte längst bort, bassängen fick det bli. När vi rundade fogden stod det klart att yr.no hållit vad de lovat och vi möttes av ett nästintill spegelblankt vänern. I 32 avslappnade knop kunde vi märkbart oberörda sätta kurs mot dagens tilltänkta fiskeplats.  

Det fina klämdagsvädret lockade ut snäppet mindre båtar än vanligt.  

Jesse valde ut en oldschool startfemma med lite stikepro, bomber, tomic och avslutade med en hemsk ledad sak bakom en VK2-flasher på riggen. Själv startade jag med 1 liten strikepro,  3 löjor och en Nors och kunde redan när jag satte ut tredje spöet kroka dagens första fisk. 

- Så här lär det nog fortsätta, mest hugg på min sida. Sa jag självsäkert men samtidigt undermedvetet medveten om vilka konsekvenser liknande uttalanden brukar få. 

- Det där en gädda, sa glädjedödare Jansson. 

- Det är det då inte, sa jag. 

Det var en gädda och jag påmindes om va tråkigt det är när folk som inte är jag har rätt. Nästa fisk högg på den hemska ledade saken på Jesses sida. Lyckligtvis var det också en gädda. Tredje fisken Valde samma ledade wobbler bakom en flasher på 55 fot och efter att ranchägarens son drillat in den till båten så var namnet räddat när vi kunde landa en 65 cm lax. 

Ranchägarens son Christoffer med dagens första lax

Efter det började vi ser allt fler måsar dyka i norra ändan av bassängen och körde ditåt. Inne i måsdyken började det nappa ganska friskt, men samtliga fiskar väljer Jesses och Christoffers sida. När de landat 4 godkända fiskar har jag fortfarande inte fått en enda. De tre senaste hade samtliga valt en strikepro wobbler i den här färgen fiskad helt i ytan. Jag beslutade mig för att göra en rockad och bytte till 7,5 cm strikepro wobbler på samtliga ytspön på min sida. Ganska snart kan jag landa en fin 3 kg Öring på en strikepro i superman färgen. I övrigt resulterade bytet till strikepro mest i att bassängens laxar och öringar började äta Tomicar på ranchägarsidan. En av Tomic laxarna slog förövrigt någon form av rekord då den drygt 70 cm långa laxen högg där vi hade endast 4 meter vatten under båten. 

En lax som högg där det endast var 4 meter vatten under båten. 

Totalt fångade vi under dagen 7 godkända fiskar, av dessa högg en på min sida. Det var med stukat självförtroende jag förberedde mig för lördagens fisk med Jonatan som gast. 

Lördag:

När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes inte vädret helt optimalt. Fogden visade 11 sekundmeter i byarna, vindriktningen var inte helt oväntat sydostlig då det innebär rakt motvind från Åmål till bassängen. Trots de lite bistra prognoserna krokade vi på båten efter bilen åkte mot Åmål.  När vi sjösatte båten hade det lugnat sig lite och blåste runt 9 sekundmeter, fortfarande rak motvind såklart, motvinden kommer man sällan undan.  

När vi rundade fogden på lördagsmorgonen var det inte i några 32 knop. Det var först i 18, sen 12 och slutligen i ungefär 7 knop som vi åkte ut mot bassängen. Den hårda motsjön gjorde resan studsig och deprimerande. Det var inte helt utan dåligt samvete jag både hörde och kände hur det gamla Crescent skrovet tappert kraschade in i varendaste våg. En vacker dag ska båten få en fin pension i någon spegelblank sjö. Inspirerad av gårdagens wobbler framgångar började vi med att sjösätta 10 wobbler. Vi började fiska i området där det nappade dagen innan men timmarna gick och succén uteblev.

Vinden höll i sig, regnet ökade och betena förblev orörda. Vi började hamna skrämmande nära den där livsfarlig trollingkoman, ett tillstånd av fullständig apati där hjärnan slutar tänka och tid och rum upphör att existera och man bara sitter där och stirrar rakt fram. Fenomenet kan närmast liknas vid det mentala tillstånd som infinner sig när någon annans ålderstigna släkting två timmar in i samtalet outtröttligt fortsätter att osammanhängande redogöra för vem som bodde var under 50 och 60-talet. I sådana tillstånd missar man både måsdyk och att någon äntligen öppnat upp det understa lagret i aladinasken.

I ett försök att väcka oss ut dvalen bytte vi område och började samtidigt att byta ut wobblerna mot löjor. När vi fått ut alla beten igen såg jag ett måsdyk en bit fram, vi fiskade oss mot dyket och krokade snart på en bättre fisk på Jonatans riggspö, en 80 cm + lax hade fattat tycke för liten löja i krippled minow skalle bakom en VK flasher på 8 meter. En kombination som räddat åtskilliga dagar.

Hoppet växte i takt med att det börja dyka måstar runt omkring oss och det nappade lite här och var. Mest kontakter hade vi nästan uppe på grunden med endast 8-12 meter under båten. Enda rikiga problemet var att det i princip bara nappade på Jonatans sida. Några faller för små strike pro och yuzurie wobbler men allra bäst funkar VK-skallar i UV färg med blå eller gröna inslag bl.a uv102 och UV101

Galet bra bilder, som vanligt på bladhbloggen. 

När det började skymma högg dagens 6 godkända fisk, 5 laxar och en öring. Tre av dem var över 80 cm och bjöd upp till ganska häftiga rullskrik. Jonatan hade storfräsar-Virben med sig och lyckades bl.a filma ett klockrent dubbelhugg. Kanske dyker det upp något klipp här sen. 

Sällsynt bra tv-program på tvn när vi kom hem. 

Tre av helgens 13 godkända fiskar högg på min sida. Då har jag ändå räknat med en fisk jag tappade. Det är är mentalt påfrestande att bli ifrånfiskad två dagar i rad men det är ju i iallafall omväxlande att det sker på olika sorters beten och av olika personer. Samtliga laxar som vi tog med hem på lördagen hade spigg och lite nors i magen. Fredagens laxar ska enligt uppgift ha kalasat på smånors. 

Nordisk mästare i trolling, igen (!?)

Här hade jag för några minuter sedan ett i princip färdigt inlägg om Sunnanåträffen i helgen där jag och Wikström Junioren slutade på en första plats efter två tävlingsdagar, men på något outgrundligt sätt lyckades jag radera skiten och sen autosparade blogger och allt försvann, ganska värdelöst faktiskt. Nåväl, jag skriver väll igen då...

Regn och blåst i överflöd utlovades av yr.no när jag på onsdagen stängde av jobbdatorn och  mentalt började förbereda mig för fyra dagars fiske på Vänern. Under torsdagens bilfärd mot sunnanå blåste det halv storm och sikten var minimal pga blötsnö och fullständig respektlöshet inför bytesintervaller på torkarblad. Trollingfiske kändes mycket avlägset när jag anlände till Sunnanåhamn och möttes av 15 sekundmeter östlig vind och ösregn. Det perfekta samspelet mellan ledighetsansökningar och uruselt sjöväder är fenomen som aldrig upphör att förbrylla. Något fiske var inte att tala om på torsdagen och ju längre dagen gick, ju tydligare blev det att även fredagens fiske skulle blåsa inne. 

Mycket god öl ! 

Den goda tillgången på öl, de usla prognoserna inför fredagen och bristen på alternativa aktiviteter i sunnanåhamn en blåsig dag i oktober gjorde att vi sjösatte en egen liten deltävling i Nordiska Mästerskapen i trolling, nämligen ett stugmästerskap i öldrickning. Tävlingsförloppet är svårt att redogöra för i detalj men det lutar åt att Jakob tillslut vann på jättemånga och att sista man gick i mål kring 05.00. 

Lördag:

Fredagen blåste inne och när starten släpptes på lördagen var det ett bråkigt Vänern som mötte oss så snart vi lämnat hamnen. Fiskeplatsen vi valt var ett grundområde mellan 8-12 meter i syd/nordlig riktning, det sista grundområdet innan Vänerns djupare delar tar över. Tanken var att den hårda ostliga vinden skulle tryckt upp hejdundrans mycket fisk på grunden.  

några av de 80 startande båtarna på väg ut till starten 

Den hårda sydvästvinden gav ett utmärkt tillfälle att testa den nymonterade autopiloten som fungerade mycket bra. Nästan osportsligt enkelt att sjösätta 10 beten när herr Auto styr! 

Bland de 10 beten vi valde att sjösätta fanns nästan uteslutande små wobbler och mindre löjor. En start-tia jag mer eller mindre bestämde mig för att testa redan förra året. Förra årets Sunnanåträff var något av ett mellanår (0 invägda fiskar) och den uteblivna fångsten gav mycket tid för reflektion. Under vad jag gärna väljer att kalla rationellt funderande i dunkel belysning fick jag för mig att en av anledningarna kan ha varit att vi fiskade med för stora beten när fiskarna var inställda på att äta smånors bland måsdyken. Roger har beskrivit händelseförloppet som ett annat och menar att jag i själva verket återfunnits i fosterställning i en nedsläckt stuga där jag i ett transliknande tillstånd mumlat mantran om mindre beten. Oavsett hur det gick till var jag inställd på att möta de förväntande måsdyken med minibeten.

Först tänkte jag gå all-in på wobbler men det kändes inte riktigt rätt. På samma sätt som ord som bacon inger självförtroende inför valet av främmande maträtter på en utländsk restaurang gör några löjor i släpet att kroppen får ro när något annat ska testas.

Andreas öppnade stenhårt med ett hugg redan när han satte tredje spöet, en 64 cm öring som högg över en löja i en krippled minnowskalle. Vi försökte vända runt men en armada av trollingbåtar påväg österut omöjliggjorde manövern. Vi fortsatte utåt istället och nådde snart den tilltänkta fiskeplatsen. Där fick vi ganska omgående ett hugg på en oblyad 7,5 cm strikepro wobbler fiskad längst ut på planerboarden och vi kunde snart håva e till 64 cm öring. 

Måsdyken uteblev men trots det fortsatte det hugga lite då och då och som mest hade vi nästan trippelhugg. Bäst fungerade oblyade små strike pro i ytan men vi fick även lite fisk på de löjor vi satt på innerspöna. Löjorna var hårt blyade men trots det gick de nog ganska ytligt då vi höll nästan 3 knop och det brukar pressa upp blyna mot ytan. De tunga blyna användes mest för att jag tror att det lugnar ner gången lite på löjorna i den hårda sjön. 

När det återstod ca 1,5 timmar av tävlingen fick vi den 6 godkända fisken och började i behaglig fart åka mot hamnen då fler än sex fiskar inte får vägas in. Efter invägningen stod det klart att vi var i ledning efter första dagen.

Det var inte helt utan tävlingsnerver vi gick och la oss på lördagskvällen. 

Söndag:

På söndagen var det kalasväder på sjön och vi kunde ledigt hålla full fart nästan hela vägen fram till fiskeplatsen. Den första timmen förflöt helt utan kontakt med fisk och vi började med ens misströsta och fundera kring hur mycket fisk alla andra säkert fick. De avgrundsdjupa suckarna avbröts av en skrikande rulle på ett av djupriggsspöna, fisken gick upp i luften och tog sedan lite lina innan kroken tappade fästet och fisken tappade för sig. De avgrundsdjupa suckarna fortsatte med förnyad styrka. 

Betydligt mysigare väder på söndangen, så fint att till och med Top-of-the-line folket visar sig på akterdäck

Vi var påväg bort från området då jag såg att en annan båt fick hugg precis i det område där vi tidigare missat vår fisk. Ett varv till tänkte jag och svängde med en dåres envishet tillbaka båten i samma gamla GPS-spår. Vi hade precis passerat punkten när ett ytterspö signalerade fisk, en öring på 68 cm hade huggit över en ytligt fiskad strike pro. Vi vände runt för att gå över platsen en gång till men hur vi än försökte kunde vi inte komma fram då det hunnit komma massor av båtar till området. Ett tag var det nästan gäddfestivalkänsla. 

Vi fiskade på ett minst sagt koncentrat område

Sällsynt irriterade valde vi att göra en stor lov utåt för försöka komma åt platsen i ett andra försök i yttersvängen signalerar mitt ytterspö fisk, en 67 cm lax har huggit över en ytligt fiskad strike pro. I samma stund som vi landade den högg det även på Andreas sida, en öring på 62,2 cm. Det är små marginaler i trollingbranschen... 

Sedan var det sånär på ett bomhugg helt dött för vår del och vi hade därmed tre fiskar med till invägningen. Då vi fått intrycket av att fisket överlag varit ganska segt var vi på vägen in förhoppningsfulla om en topp tre placering.

Vid invägningen såg vi hur segt fisket faktiskt varit. Trots att vi inte fick igenom den minsta fisken (tävlingsmåttet är 62 och öringen mättes till 61,5) var det bara 7 båtar som fått mer fisk än oss på söndagen. En båt hade 4 fiskar, i övrigt var det ingen som hade mer än två. Tack vare vårt försprång från första dagen lyckades vi hålla undan de andra och slutade på en första plats i tävlingen, vilket innebär att vi  återigen kan skriva dit Nordiska Mästare på våra CV:n. Blixten kan tydligen slå ner på samma ställe två gånger. 

Bäst fiske hade vi på små strike pro 7,5 och 9 cm fiskade helt oblyade samt på löjor och Norsar i krippled minnowskalle bakom 80 gram bly. Under tävlingen landade vi endast en fisk på djuprigg, resterande fiskar högg högt upp i ytan. En liten parantes är att när vi rensade fisken upptäckte vi att de inte alls jagat smånorsar. De flesta fiskarna var helt tomma i magen och de som ätit något hade ätit stora siklöjor. Man blir aldrig riktigt klok på det här... 

Näe, det är inte kandidaterna till Sveriges bäst klädda man 2014, det är treorna(till höger) ettorna (i mitten) och tvåorna (till vänster) från Nordiska mästerskapet i trollingfiske. 

En av vinnarprylarna, en guldrulle. Asballt

Hela resultatlistan hittar ni här: http://media.sportfishingnews.se/2014/10/Slutresultat-2014.pdf 

47 av 78 båtar vägde in godkänd fisk. 

Tack  Andreas (Wikström Junioren) för en stabil insats med lugna drillngar, harmoniska håvningar och fångstgivande specialknep ! Tack sunnanå trollingklubb för en trevlig helg och tack alla deltagare för trevligt sällskap och grattis alla pristagare i NM och SM! 

Autopilots montering och stundande fisketävling

Det har varit lite stilltje här på bloggen ett tag. En stor anledning till det är att jag gjort vad jag lovat mig själv att inte göra. I samband med det stora återtåget till Värmland köpte jag en rejält nedgången bostadsrätt i Karlstad. Att renovera lägenheter tar galet mycket tid och energi och inte blir det bättre av att man är i princip tallanglös . Stora delar av den lediga tiden under sommaren och hösten spenderades bredspacklande i en vansinnigt varmt lägenhet samtidigt som rapporterna om rekordfiske på hemmasjön duggade allt tätare i takt med att vattentemperaturen nådde ovanligt höga höjder.

Nu är lägenheten tillräckligt färdigt (läs saknar lister) och livet kan så smått återgå till det normala. (Frågan är om den extra estetiska dimensionen som lister innebär överväger den överhägande risken för ångestattacker och fobi för 45graders vinklar som en montering av skiten troligtvis resulterar i).

Under den ekonomiska fartblindhet som lätt uppstår i samband med en renovering passade jag på att förena nöje med nytta och införskaffade en Autopilot. En garmin GHP10 fick det bli då en sådan dök upp begagnad till det nätta priset av ungefär 50 kvadratmeter golv.

Själva installationen av Autopiloten oroade mig. Jag är erkänt dålig på elektricitet och under mina 28 levnadsår har jag alltid misstänkt att jag inte heller är någon naturbegåvning när det kommer till hydrauliksystem. Att installera en mojäng som skulle in i både elsystemet och hydraulsystemet gav därför en känsla av hopplöshet. Lite som att försöka vinna ett hundrameterslopp utan att veta i vilken riktning man springer, eller när starten går.

Efter en stunds sökande så fann jag min guide i pilot världen i form av Robert i Mariestad som sa att han kunde hjälpa mig sätta ihop systemet. Allt jag behövde göra var att köpa slangarna och köra ner båten till honom så skulle vi nog greja det där. Köpa slangar var det ja...

Uppdraget var alltså att köpa tre slangar jag inte visste hur de såg ut som skulle användas tillsammans med en produkt jag inte förstod hur den fungerade i en affär jag inte visste fanns. Lyckligtvis är jag i egenskap av myndighetsanställd van vid likande uppdragsbeskrivningar, det brukar lösa sig. Efter att ha forskat lite i butiksalternativ så blev det Hydroscandia som fick det stora uppdraget att hjälpa mig.

Efter en stunds köande bland reflexsvästklädda skrockande skogsmaskinsförare blev det så min tur. Jag öppnade ödmjukt med att förklara att jag vet inte riktigt vad jag ska ha, men det ska vara 3 slangar till en Autopilot som ska kopplas in i ett hydraulsystem i en båt. Jag såg ganska snabbt att det där, det var inte tillräckligt med information. Försäljaren, som förövrigt var väldigt trevlig, hjälpsam och förstående började fråga om NTP gänger, invändiga och utvändiga, raka kopplingar, T-kopplingar, m36 eller m40 olja. Mina svar var i bästa fall tveksamma och jag tänkte tyst för mig själv att det måste vara såhär vänsterpartister känner så snart riksdagen debatterar nationalekonomi.

 Jag insåg att något måste göras och tar en livlina genom att ringa Robert men misslyckades då hans nummer inte fanns i den nya telefonen. Eniro fixar biffen tänkte jag, googlar Robert Jansson Mariestad och ringde upp. Robert svarade, men lät lite avvaktande. Jag frågade om han kan nått om hydraulsystemet och om han kan tänka sig att prata med säljaren på Hydroskandia så jag får rätt grejer. Det kan han och det ska han göra, men han undrar vem det är som ringer ?

-          - Anders Bladh. Svarade jag och möttes av en stunds talande tystnad.

-         - Är det här fel Robert ? Frågar jag.

-         - Det är det. Säger han

För en utomstående är det problematiskt att alla västgötar låter exakt likadant då det utan visuell bekräftelse är omöjligt att avgöra vem det är man pratar med. Nåväl, säga vad man vill om dialekten men hjälpsamma är de. Nästa Robert är rätt Robert och tillsammans med säljaren lyckades de få till en inköpslista som sånär på en övergång till rattnavet var tillräckligt för att vi skulle få ihop piloten dagen efter.

Efter testkörning i Mariestadsskärgård, verkar funka bra i lugna förhållanden i alla fall :) 

 Finjusteringarna och luftning av systemet gjorde Eric på Hamnmagasinent under veckan och igår testkörde jag ekipaget. Piloten verkar fungera men det återstår att krigstesta den ordentligt på Sunnanåtävlingen fredag-söndag. Under tävlingen får jag förstärkning av Bärgartobbe. Hoppas det blir bra väder så vi kommer ut på sjön, just nu ser vindarna dock rätt pissiga ut L

Skärmen fick plats ! 

Trea på Ekenästräffen :)

I helgen gick Ekenästräffen av stapeln. Jag och Ove har ställt upp i tävlingen sedan 2008, en supertrevlig tävling med bra fiske (i alla fall övningsfiske;) samt mycket trevligt umgänge på kvällarna.

Torsdag

Vi åkte ner mot Vänern redan på torsdagsmorgonen  för att försöka få in känslan inför lördagen. Varken jag eller Ove har varit speciellt flitiga på Vänern i vår och att åka ut på sjön efter ett uppehåll är lite som att börja jobba efter semestern.  Man vet ungefär vart man ska och har en hygglig uppfattning om vad det är man brukar göra där, men det tar några dagar lokalisera alla saker som tidigare lagts på smarta ställen, det tar lite tid att lista ut vilket lösenord man använt och det tar lite tid att komma underfund med hur i hela hellvete det var det där nya datasystemet egentligen fungerade. På samma sätt behövs någon dag för att fiska sig i form, grejer ska letas fram, tackel ska trimmas och platser ska hittas.

Efter att ha fiskat oss mot lite djupare vatten kom vi i kontakt med lite huggvillig fisk, dessvärre var våran krokningsfrekvens inte den bästa. Först efter att vi tappat 5-6 fiskar i rad så högg en 4 kg öring som följde med hela vägen in. Öringen valde en blå krippled minnow skalle bakom en actiondisc på 25 fot och var den enda fisken av 8 kontakter som vi lyckades landa !? Vi kände oss lätt frustrerade över alla missade fiskar samtidigt som vi försökte vara förhoppningsfulla, kanske hade vi fyllt kvoten av missade fiskar redan innan tävlingen. De många kontakterna räckte i alla fall för att konstatera att området var intressant och vi fiskade oss vidare för att hinna testa ett ställe till. 

4kg öring

Nästa ställe låg några sjömil söderut men bilden som ekolodet visade upp där var inte alls lika lovande som bilden på det tidigare området. Efter att vi snurrat något varv missade vi en gädda (avbitet tackel) och strax efter det löste ett ytstpö ut, en guldfärgad krippled skalle med action disc fiskad bakom 35 gram hade lockat en 4 kg öring till hugg. Vi gjorde ytterligare något varv i området men utan resultat så vi bestämde oss för att åka in. 

Fredag: 

På fredagsmorgonen funderade vi på vart vi skulle testfiska. Meteorologerna målade upp hemska prognoser inför lördagen så vår tanke var att försöka hitta någon trevlig fiskeplats närmare Ekenäs för att slippa åka så långt i dåligt väder. Det var en ganska logisk tanke, men logiken hade inte mycket att sätta emot när ett i princip spegelblankt Vänern uppenbarade sig så snart vi lämnat hamnen. Ett platt Vänern inbjuder till längre transporter och innan vi visste ordet av det hade båten i princip självmant planat ut och lagt sig i kurs mot ett grundområde 15 distans söderut. 

Finväder på fredagsmorgonen

Fredagen var stora gädddagen, gäddorna härjade friskt bland våra löjtackel. Under dagen hade vi kontakt med 10-12 st och flera av dem simmar tyvärr runt med färglada piercingar. Man borde nog testa att i större utsträckning använda wire på löjtacklen, eller i varje fall tjockare floucarbon, det känns inte riktigt shyst mot gäddorna. De blankare fiskarna spelade svårfångade, först efter några timmar hittade vi en 70 cm öring som högg på UV102 VK skalle fiskad bakom 50 gram bly. Vädret runt omkring började se allt mörkare ut och på land började åskan mullra. Lyckligtvis klarade vi oss ifrån mycket av ovädret tack vara att vi låg ganska mitt i sjön. Fronterna gled förbi oss längst med kusterna på samma sätt som folkmassor viker undan för en överengagerad elabonnemangs försäljare på torget.

Efter ett tags gnetande fick vi tag på en 70 cm lax som högg en blå krippled minnow skalle bakom en action disc på 25 fot. Sen det dog fisket av igen och vi bestämde oss för att göra ett platsbyte och prova en ställe betydligt närmare hamnen. 

Den tilltänkta fiskeplatsen var några mystiska djuphålor som inte syns på sjökortet. Sjökortet hävdar att det är mellan 20-30 meter djupt men djupet är egentligen över 50 meter på sina ställen., det blir liksom kanaler på 45-50 meter bland övriga området som är sisådär 25 meter i snitt. Sådana hålor och fåror kan ofta vara bra fiskeplatser när vattnet börjar bli lite varmare. Vi hann fiska ungefär en timme innan Oves ytterspö signalerade fisk, en öring på nästan 5 kg som huggit över den enda wobbler vi haft på släp. Det var inte vilken wobbler som helst, utan ett exemplar av den smått legendariska gamla Yu-zurie wobblern från Pers fiske Otterbol. Är man skeptisk till dagens finansmarknader och tycker guld är för mainstream så är gamla yu-zurie wobbler helt klart ett intressant investeringsalternativ, komplettera med lite gammel zaltar och äldre Westins jätte och du har goda förutsättningar att stå stabil genom nästa finanskris.  

Så snart vi landat Oves fisk böjde sig mitt ytterspö. En tung och ganska bråkig fisk hade huggit över en guld/gul krippled minnow skalle fiskad bakom 20 gram bly. Efter en segdragen fight kunde vi landa en finfin öring på 6020 gram. Vi vände båten och provade igen, men han knappt vända innan vi fick avbryta. Ett åskoväder så mörkt och dystert att det fick en framtid med feministiskt initiativs ekonomiska politik att se nästintill ljus ut började röra sig mot oss. Det blixtrade lite överallt och vindbyarna kom med allt starkare kraft. Vi fick expressveva in alla beten och sätta kurs mot hamnen illa kvickt. 

6040 gram öring, eftermiddagstrött Anders och riktigt elakt åskväder

Väl i hamn började det ösregna. Lyckligtvis erbjöd kapellet skydd och finölen erbjöd tröst så vi klarade oss ganska bra i väntan på ett tillräckligt uppehåll för att dra igång den traditionsenliga korv/kött/trädgrillningen. I år var det bratwurst, kött och mellanstor tall som stod på menyn.  Bratwurstarna var godast men den några dygn gamla tallen får nog ändå anses ha varit kvällens höjdpunkt på grillen, effektfull. 

Lördag

När vi vaknade på lördagen var det inte till någon lysande väderprognos. Det blåste 5-6 sekundmeter och vinden skulle snart öka till 10 sekundmeter för att vid 1400 öka till 15 sekundmeter östlig vind, vilket betydde motvind och motsjö på hemvägen från samtliga platser vi provfiskat. 15 sekundmeter motsjö är jätte, jätte, jätte tråkigt, ja nästan lika tråkigt som att vika tvätt. Som bonus utlovades ett stadigt ösregn under hela dagen.  De tveksamma prognoserna gjorde att vi valde att fiska där vi avslutade på söndagen.

Starten släpptes klockan 0830 och väl utomskärs var det förvånansvärt lugnt på sjön och vi kunde förhållandevis ledigt hålla 25 knop på väg till fiskeplatsen. När vi började fiska öppnade vi först hårt med att bryta av ögglan på egna djupriggslodet, inte kul att bara ha en rigg på en sommartävling. Ett ångestladdad moln fördunklade mitt sinne när jag målade upp scenarier där samtliga fiskar i hela Vänern bestämt sig för att bosätta sig på minst 15 meters djup. Eländet övergick i euforisk lycka när jag såg att det fanns resurser i båten. Bredvid plottern låg den, en mattblank och ödmjuk kamrat som räddat upp fler situationer än alkohol räddat dejter. Få, om ens några, är problemen här i världen som inte kan lösas med tillräckligt mycket eltejp.

Ungefär i samma ögonblick som vi hade fått ut alla spön, ökade vinden och regnet tilltog, det började bli svårt att styra. I en yttersväng hörde jag plötsligt hur ett av ytspöna knarrade till, någonting hade nappat på en Vk skalle i färgen UV102 bakom 80 gram bly. Fisken kändes inte riktigt som en lax eller öring då den mest gick tungt, samtidigt gjorde den ganska korta/snabba knyckar vilket inte gäddor brukar göra. När fisken var ca 10 meter från båten hade vi fortfarande inte sett vad det var för något vi drillade. När en silverblank sida dök upp jämsides med båten gick det dock upp ett ljus och håven riggades. Ove visade inga som helst tävlingsnerver utan slöt utan tveksamheter håvnätet kring laxen som var i 4 kg klassen. En fin fin start.

När klockan närmade sig 11:30 blåste det mycket och det började bli lätt hopplöst att i två knop försöka styra båten dit vi ville. Vi fiskade oss tillbaka mot platsen där vi fick den första laxen när ett spö riggat med en VK-flasher och en liten uv blå VK skalle fiskad på 14 meter signalerade fisk. Drillningen blev ett konststycke då Ove stod beredd att håva i aktern samtidigt som jag försökte både styra båten och veva in laxen. Det saknades liksom en arm, så snart jag släppte ratten tappade båten fullständigt kursen, och så snart jag höll i ratten kunde jag inte veva laxen närmare håven. Tillslut gick det vägen och vi kunde lyfta ombord ännu en lax i 4 kg klassen. Ungefär samtidigt som vi lyckades håva laxen löste ett andra djupriggsspö ut, men det var något konstigt. Linan pekade mot propellern och min första tanke var att linan på något vis måste fastnat i propellern, fast när det händer brukar linan endera gå av eller rasa ut i ett minst sagt rasande tempo. Efter att ha rykt och slitit ett tag gick det upp för sig att fisken efter hugget simmat framåt och sen vänster och på så vis hamnat på andra sidan den andra djupriggswiren. Ett konststycke jag tidigare aldrig sett utföras. Vi trasslade ut spöt och kan veva in en 5 kg gädda som dessvärre inte räknas i tävlingen.

Vi hann med att landa en två centimeter för kort lax på 60 cm på samma flasher på 14 meters djup innan tävlingsledningen avbröt tävlingen på grund av hårda vindar klockan 1300. Ett klokt beslut som inte kom en minut för tidigt. Vägen hem blev rätt trist, vinden ökade konstant och regnet öste ner.  De 5-6 distansen tillbaka till hamnen tog över en timme att åka i den rejäla motsjön.

Vid invägningen visade det sig att våra två fiskar räckte till en tredje plats bland de 40 deltagande teamen, ca 1 kg under vinnarna. Skoj, topp tio känns alltid bra även om en förstaplats alltid känns bättre :) Vädret på lördagen möjliggjorde inga bilder, här finns några bilder från prisutdelningen i alla fall: http://www.saffletrollingklubb.com/files_201410.html

Stort Grattis Team Unik till första platsen och Team Lemone till andraplatsen, grattis även till övriga team på prisbordet ! 

Hasslö Vecka 18

Redan när förra årets vecka 18 var slut beslutade vi oss för att göra om resan nästa år. Årets resa startade på söndag morgon efter att jag gjort ett litet pit-stop i Mariestad och passat på att byta hjullager. Vi chockade även Crescenten med en spontantvätt. Bärgar-Tobbe är numera även skrivbordsarbetande platschef på skroten och då passar det inte att skita ner sig i lortiga fordon.

35 mil är det från Mariestad till Hassle. Jag och Tobias startade färden neråt tillsammans med Lundman och Fredrik strax efter 0900.  När klockan närmade sig 1200 började vi närma oss resans mål. Vi fick då ett telefonsamtal från Robert i Top och the Line som åkt ner kvällen innan. Han kunde rapportera om en lax på 14,7 kg, en 12 och en på 7. De hade inte ens hunnit få i alla spön under dagen. En olustig känsla av stress spred sig i kroppen, vi måste ut på sjön! Lunch måste ätas, proviant måste handlas, båtar ska sjösättas och spön ska riggas. Det var som att stå utanför systemet en söndagsförmiddag, vi var i princip framme men målet låg frustrerande långt bort.

Lunch fick helt enkelt ske på första bästa ställe och spelplanen var enkel, ingen får ta något som tar lång tid att laga. Två hamburgertallrikar och två kycklingtallrikar fick det bli, produkter som även jag som vanlig lekman kan slänga ihop på sisådär en kvart. När det gått 25 minuter var det svårt att sitta still. Det faktum att restaurangpersonal sprang över till ICA för att köpa hamburgerbröd gav ingen förtroendeingivande känsla. Efter 35 minuter gick de mer företagsamma personerna i gänget in för att kolla läget, maten verkade vara på gång. Efter 45 minuter kom maten. Om vi bortser från att maten var iskall så var vi ganska överens om att det nog skulle kunnat ha varit gott. Vi försvann sedan i en rivstart de sista milen mot Hasslö.

Söndag:
Klockan 1500 åkte vi ut från Garpahamnen på väg mot en waypoint vi nyss fått av Robert. Waypointen låg mitt i smeten bland gamla punkter 4-5 distans ut. Vi lade ut ytspöna först och fortsatte sedan med djupriggarna. Minuten efter att jag firat ner min djuprigg på 40 fot löste ett stackerspö på 30 fot ut, ett härligt rullskrik lät meddela att vi låg ganska rätt och påminde samtidigt om vilken fart det ofta är i Östersjöns laxar. Efter en kortare dragkamp kunde vi landa en fin lax på ca 7 kg. Laxen hade fattat tycke för en grön Rhinosked med guldbaksida. Vi fick senare ytterligare 2 laxar i 3-4 kilosklassen innan vi begav oss mot stugan igen.

Årets första Hasslölax

Måndag: 
Måndagen han vi knappt få i våra spön innan Lundman rapporterade in en ett 3-hugg och och senare ett 4-hugg. Jag hade tidigare lite diplomatiskt dömt ut hans CWC Unik Mag-skedar genom att konstatera att "det är ganska få trollingteam som är speciellt förtjusta i de där skedarna". En lokal förmåga hade sedan instämt i klagokören mot Unik Mag och dessutom lagt till att han lika gärna kunde lämna riggarna hemma för "såna använder vi inte här". Ovanstående brydde sig Lundman inte om, utan började jonglera 10kg laxar på just Unik skedar fiskade via riggarna. Tydligt var i alla fall att det var Finnmasterns dag för både Crescenten och Pollacken (Roberts båt) hade inte en stöt trots att vi låg knappt en pulklängd bort.

Jag och Tobias bestämde oss för att fiska oss lite närmare land då pålandsvinden gjorde att vattnet där var varmare. Vi gick in till 20-25 meterskanten och kryssade runt lite men någon lax såg vi inte till. Det enda som hände var en liten torsk som hakade i nedersta riggspöet efter några timmar. Torsk alltså tänkte vi och sänkte ner riggarna lite till. Så snart ett spö närmade sig 50-60 fot nappade det torsk, förvisso ganska små torskar men det var fullt tillräckligt för att lyfta upp oss ur trollingdepressionen. Vi bunkrade hugg i sisådär en halvtimme och efter 15-20 torskar kände vi oss redo för att ge oss på laxarna igen.

Sjukt bra torsk-bild. 

Vi körde ytterligare några timmar men det var mycket svårfiskat, så snart vi kontrollerade våra skedar fanns där massor av gräs på krokarna. När klockan var 19:30 bestämde vi oss för att fiska till 20:00, sen fick vi nog acceptera oss besegrade. 19:57 löste ett ytspö ut och en 5-6 kg lax kunde landas och återutsättas. Vi hade klarat oss från det fula namnet, men det var på håret.

Högg i elfte timmen och räddade namnet 

Tisdag: 
På tisdagen utlovades fint väder, eller det skulle i alla fall vara fint halva dagen. Vi bestämde oss för att testa fisket längre ut. Vi hoppades kunna hitta stråk med varmare vatten även längre ut och som bonus hoppades vi att området skulle sakna gräs. På morgonen var det kalasväder och vi satte kursen rakt ut i sjön och höll ledigt 33 knop genom de små dyningarna. På vägen ut såg vi hur vattentemperaturen först gick ned när vi lämnade gårdagens områden, men sedan efter ytterligare 10-12 distans började den stiga uppåt igen, sedan sjönk det snabbt innan det återigen sakta började stiga. Vi sjösatte våra beten och missade redan på utlägg en ganska bra fisk som gick loss efter en kortare rusning. Vi fiskade oss utåt och snart nappade det igen, fast fisken betedde sig konstigt. Det var knappt något motstånd alls, en så kallad fransk fight. Samtidigt knyckte det lite då och då ? En för oss inlandsbor exotisk näbbgädda gled upp bredvid båten och kunde snart stoppas tillbaka i havet igen.

Tobbes nya kompis, han övervägde ett tag att använda den som tång på skroten innan han ångrade sig och skickade tillbaka den. 

Vinden började tillta. En snabb titt på plottern visade att vi hade 20 distans in till hamnen. Vi bestämde oss för att byta håll i alla fall börja fiska inåt, det kändes liksom bättre att vara på väg inåt än att fortsätta resan mot Polen när vinden tilltog. Vi tog sikte på det stråk med lite varmare vatten vi sett på vägen ut. När vi fiskat oss någon distans närmare land och temperaturen sakta börjat stiga igen såg jag ett mystiskt streck på ekolodet som steg snabbt från ca 35 meters djup och närmade sig våra riggar. Jag vände mig bakåt och tittade på djupriggsspöna, någon sekund senare böjde sig ett av dem kraftigt och 7000-rullen gav i från sig ett mer och mer ansträngt ljud när linan lämnade rullen i ett allt högre tempo. Tobias fick tag i spöet och kunde börja veva lite mellan rusningarna. Laxen var dock långt ifrån färdig och det tog säkert 30 minuter innan fisken låg i håven, en stadig bit på 13 kg blankt.

13 kg superstark lax tagen på guldig Rhino sked. 

En guldig Rhinosked fiskad på 32 fot var det som lockat till hugg. Precis bredvid Rhinon gick en VK flasher. Jag skulle inte bli förvånad om det var laxen som var det stigande sträcket vi sett på ekolodet, och att flashern var det som lockat upp den mot skedarna, men det är förstås svårt att veta.

Vi vände båten och fiskade oss mot positionen där laxen högg men fick snart erkänna oss besegrade då vinden ökat och det börjat bli besvärligt att fiska i motsjö. Det gick fortfarande att fiska i sidsjö så vi satte kurs mot hamnen för att slippa köra så många distans transport i den gropiga sjön. Sidsjö är ofta att föredra om man fiskar med skedar i höga vågor då det är betydligt enklare att hålla hyfsat jämn fart än i både medsjö och motsjö. Efter att ha fiskat oss några distans närmare land fick vi ett dubbelhugg på riggen, en 3 kg och en 5 kg lax hade fallit för en blå och en gul ismo magnum på 20 och 30 fot. Att vända runt var det inte tal om i den stökiga sjön, men vi kunde konstatera att området såg stekhett ut, det var ca 0,5 grader varmare  under en knapp distans och massor av betesfisk. Vi plockade upp grejerna och åkte mot stugan där grillad nyfångad lax och obegränsat med finöl väntande.

Onsdagen:
Vi beslöt oss för att försöka fiska i samma område som vi fått fisk under tisdagen. Ganska stökig sjö på morgonen gjorde att vi sjösatte våra skedar en bit innan området där vi ville fiska för att sedan fiska oss utåt i den mojnade vinden. Första timmarna förflöt utan napp men när vi när vi närmade oss punkten för gårdagens dubbelhugg fick vi ett nytt dubbelhugg. En av fiskarna var av mindre modell och hade nappat på en Grizzly frog på 45 fot. Den andra fisken hade huggit på en NK28 frog bakom en vk-flaser på 30 fot och var lite bråkigare, tyvärr lossnade den fisken efter ett tag.

Vi trollade oss längre ut men vattnet blev snart kallare igen, så vi valde att vända runt. Nästa hugg föll återigen på Grizzlyskeden i frogfärg på 45 fot. Den laxen genomförde ett enastående cirkusnummer och hade inom loppet av 30 sekunder lyckats kroka fast ytterligare 2 skedar i munnen. När laxen kom upp i båten hade den 3 skedar klockrent krokade i munnen!? Endera hade den väldigt otur i sitt val av riktning, eller så uppvisar laxen en sådan glupskhet att den får den allra gnidnaste riskkapitalisten att blekna.

Vi började reda ut trasslet men innan vi var färdiga bockade sig det enda djupriggsspöt som fortfarande var i vattnet. Något hade fattat tycke för en blå/flash ismo magnum fiskat på 25 fot. Något visade sig vara en galet stark lax som efter några intensiva rusningar första gången visade sidan vid båten.  "Den där är fan större än igår!" sa jag till Tobias som med ens såg lite mer nervös ut. Laxen stångades ganska länge på kort lina innan  vi tillslut kunde lyfta in den i båten. 15,1 kg vägdes fisken till innan den återfick friheten efter en snabb mobilbild.

15,1 kg Lax tagen på blå/flash ismo magnum

Vad som hände sen är lite luddigt i mitt minne och det beror inte på finölen, utan på att en annan händelse som lämnat betydligt djupare spår i mitt trollingminne. Klart är i alla fall att vi efter ett tag fick ett dubbelhugg med rejält knarrande rullar som följd. När vi stod där med en varsin skrikande rulle i handen så fjongade det till på taket och ännu ett ytspö krökte sig kraftigt innan den rullen stämde in i symfonin av knarrande rullar. Tekota-trion blev sedan en tekota-kvartett när ett fjärde spö signalerade fisk.

Vi släppte bromsarna lite på fiskarna på taket i hopp om att de skulle hålla sig bakom de fiskar vi redan fightade. Jag fick snart upp första laxen, en lax på mellan 8 och 9 kg. Hade tippat den större men ibland är det de lite mindre exemplaren som gör mest väsen av sig, precis som med människor. Tobias landade nästa på strax över 10,4 kg. Tredje laxen var en lax i samma storlek som den första, någonstans mellan 8 och 9 kg. Fjärde laxen var en trind 11,1 kg lax. Galet fyrhugg ! Samtliga fiskar högg grön/gula Ismo magnum fiskade på ytan.

11,1 kg fyrhuggslax

Vi fick senare några mindre laxar innan det dundrade till rejält på ett ytspö igen och återigen var det Tobias tur att greppa spöet. Fisken var stora delar av fighten snarare framför än bakom båten och ett tag visste vi inte riktigt vad vi skulle göra då fisken knappt gick att dra baklänges och höll precis samma fart som båten. Efter en stunds bändande kunde vi håva in en lax på 12,7 kilo i löjligt bra kondition.

När 12,7:an landats har tiden runnit ifrån oss och det hade börjat att skymma så vi beslutade oss för att börja resan mot stugan.

Dagens sista lax, 12,7 kg på en Grizzly sked i Frog färg på ytan.

Torsdag: 
På torsdagsmorgonen var vi väldigt sugna på att åka ut till gårdagens område, men vädergudarna vill annat. Det blåste runt 10 sekundmeter och en transport på 15 distans kändes måttligt motiverande. Vi tog istället en liten sovmorgon och väntade några timmar innan vi åkte ut så att vindarna fick lugna ner sig.

Väl på sjön gungade det ganska friskt och vi öppnade hårt med att tok-trassla ihop de två första spöna vi la ut. Känslan av att vi kanske borde skitit i det där trots allt slog oss ganska fort. Lyckligtvis var det motsjö mot land så det avskräckte ett avbrott i förtid. Vi fick snart betena och började guppa oss utåt.

Efter någon timme fick vi första hugget, ett vansinnigt tungt hugg där linan fortsatte matas ut i först i snabb takt men sedan allt långsammare. Det var konstant supertungt. Den optimistiska delen av mig ville tänka jättelax, men min mer realistiska del (delen som röstar konservativt, misstror hantverkare som ska "återkomma" och inte tror på någon som lagat en gratäng på mjölk som smakade lika gott som en gjord på grädde) anade en felkrokad lax ganska tidigt.

En jättelax är sällan konstant jättetung, den simmar bort lite, simmar med lite, spänner ut en fena osv osv. Konstant jättetung är oftast en felkrokad fisk, plastpåse, gren eller något annat. Och mycket riktigt så dök det efter 15 minuters mödosamt pumpande med ett till bristningsgränsen böjt Seaboss-spö upp en 5 kg lax där Ismoskeden satt i ryggen...

Vi tog ett omtag och fick ett klockrent dubbelhugg där ena fisken klev av och det andra var en lax i 9-kilosklassen, båda på Ismo magnum på ytan.  Vi vände ännu en gång och fick då två för små laxar. Någon timme senare högg det igen, ett bra hugg på ett ytspö. Fisken inledde med en rusning på nästan 100 meter innan den stannade. Storlaxkänslorna kom för att stanna när fisken sedan helt plötsligt simmade med nästan 15-20 meter innan den vände och rusade ytterligare 50 meter. Efter uppskattningsvis 25 minuter såg vi fisken vid båten första gången. Den såg galet stor ut med mycket hög kropp och galet bred rygg. Efter några nervösa minuter minuter utförde Tobias en föredömlig håvning och fisken hamnade i båten.

Väldigt välkonditionerad lax på 15,4 kg

Först trodde jag att det var dags för ett nytt personbästa och blev lite förvånad när vågen stannade på "bara 15,4 kg". Förklaringen kom när vi snabbt höll laxen mot en mätbräda innan den återfick friheten, laxen var endast ca 105 cm lång !  


Tobias hade fångat de 5 första fiskarna på resan (10,4 11,1 12,7 13 och 15,1) och livet hade inte känts helt rättvist, men helt plötsligt blev det det igen :)  Kort efter laxen fick vi bryta för dagen.

Fredag
På fredagen var vädret finare och vi satte kurs mot onsdagens fiskeplats. Väl där öppnade vi hårt med ett dubbelhugg på riggarna, en liten pajsare och en 5 kg fisk. Sedan blev det dött, riktigt jävla jättedött. Timmarna gick och både Lundman och Robert fick fisk, Robert fick en riktigt fin på 15,5. Tobias och jag fick mest en påminnelse om hur hopplöst frustrerande och jätteirriterande laxtrolling kan vara. Det finns ett begränsat antal sätt att bogsera en ismo magnum genom vattnet i 2,7 knop på, när det helt plötsligt inte tycks fungera är det lätt att bli apatisk. Det är svårt att bestämma om man ska stanna kvar på platsen, åka lite åt höger, lite åt vänster eller bara äta fler hamburgare. Det blir på gränsen till gäddfestivaluppgivet efter ett tag.

Ekolodet såg galet bra ut, men fisken ville inte. 

Maten var i alla fall god, 190 grams stormköksurgare med trippel ost. 

Någon mer fisk blev det inte för oss på fredagen.  På kvällen beslöt vi oss för att åka hem redan lördag morgon och inte fiska något morgonen/förmiddagen för att kunna komma hem i tid. Ett beslut som gjorde ont själen, men det är kanske så det är att bli vuxen.

Bäst fiske hade vi på Ismo magnum i de här färgerna, fast det mesta som var grönt eller gult och en ismo magnum fungerae bra.  Det nappade både på ytan och på riggen:
http://www.gladsaxfiske.se/bilder/ismo/ismo_colors/105_big.jpg
http://www.gladsaxfiske.se/bilder/ismo/ismo_colors/108_big.jpg
http://www.gladsaxfiske.se/bilder/ismo/ismo_colors/239.jpg

Samt Grizzly cristalline(?) i färgen frog, men den hittar jag ingen bild på.

Simrishamn 18-19/4

Förra torsdagen åkte jag med Hasse från team No shit on the dragon till Simrishamn för att se om vi kunde fånga en påsklax eller två. Vi anlände till Bengtssons loge kring 2100. Trädtopparnas 90 graders vinkel i förhållande till stammen indikerade att blåste det ganska mycke men meteorologerna lovade avtagande vindar så vi misströstade inte utan kunde i lugn och ro sippa på ett glas rött och diskutera morgondagens taktik.

Fredag: 
Uppstigning skedde 0600 och efter en snabb frukost körde vi ner bil och trailer till hamnen i Simrishamn. Rykten vi snappat upp under fredagen gjorde gällande att det var vid Svartegrund 20 distans söder ut som det hände. Lite besvikna över att inte få åka längre sjösatte vi båten och stampade oss genom dyningarna i ungefär en timme innan vi nådde vår tilltänkta fiskeplats. Väl på plats rullade det in rejäla dyningar och mina insjö-ben började tidigt att protestera. Det gick att hålla borta Sjösjukan men det var på håret. Ett litet trassel, en krånglande linutlösare eller en tur in i kabinen och kaskadspyorna hade varit ett faktum. Lyckligtvis lugnade sig havet ganska snart och när den första ljumna frukost billys:en (panpizza) förtärts var sjösjukan sjömil bort.

Vattentemperaturen var kring 6 grader och ekolodet visade i princip ingen fisk, på radion var det förhållandevis tyst och i vår båt lyste huggen med sin frånvaro. En positiv sak var att vår referens sked snurrade och indikerade en stark ström åt ett håll. Den initiala känslan av lycka förbyttes dock mot förundran när skeden fortsatte signalera stark ström åt alla andra håll också. Även en lekman började ana odåd, stark ström åt alla håll samtidigt torde vara en omöjlighet. Efter en stunds tankeverksamhet stod det klart för oss att det var referenskeden som var kraftigt böjd...

Vi beslöt oss för att testa lite längre ut i farleden mellan Sverige och Bornholm. Efter att vi fiskat oss ungefär en distans utåt börjar vattentemperaturen stiga och det blev mer och mer skräp i vattnet vilket brukar betyda att en ström har vägarna förbi där. 8,4 grader visade ekolodet tillslut innan det temperaturen vände neråt igen. Klockrent tänkte vi, här finns det lax ! Fast det gjorde det inte. Efter att ha snurrat i området i ca 2 timmar utan resultat började vi fiska oss mot nya områden.

Jag passade på att ta en liten powernap och vaknade till en skrikande sg47a. En Ismo Magnum i färgen 108 med biltemapimpad baksida (guldtejp) fiskad bakom en mellan dipsy på 70 fot släpp var det som fallit laxen i smaken. Laxen ger sig förhållandevis snabbt och gled upp bredvid båten där vi lite förvånat kunde konstatera att den såg hyfsat stor ut. Laxen är fettfeneförsedd, kring en meter lång och väger strax över 10 kg. Någon bild fick vi inte riktigt till då laxen började se trött ut och behöver tillbaka i sjön.

Danskdödad svenskflagga

Efter första hugget händer inget på ytterligare någon timme och vi bestämde oss för att testa ett ställe där Hasse och Jocke haft bra fiske några år tidigare. Dyningarna hade tappat fart sedan vinden avtagit och transporten gick som en dans och vi kunde snart sjösätta våra skedar på nytt. Ganska snart kommer ett nytt rullskrik, återigen på ett av Dipsy spöna. En arg dansk lax hade beslutat sig för att ta livet av en tropshyspoon i färgen svenska flaggan med biltemapimpad baksida. Det kan ha varit en snapphane lax också, det är oklart vilken sida gränsen vi var på.  Efter att ha knäckt och dödat skeden tackar den för sig några meter innan håven.

Nästa hugg kom återigen på ett Dipsy spö ! Jag brukar vanligtvis inte fiska så mycket med Dipsy, men den här turen gav lite mersmak. Kanske är det så att vid den något långsammare trollingen i Vänern/Vättern i farter kring 1,8-2,3 knop, så räcker 80-100 gram vanligt päronbly för att få ner betena lite djupare, men fiskar man  i 3 knop med en stor ismo magnum bakom så räcker kanske inte 80- 100 gram speciellt långt. Det är kanske då en dipsy och liknande djuparavaner kommer till sin rätt då de är i princip enda möjligheten förutom djupriggar  att få ner beten djupare än typ 4-5 meter.

Standardstorleken den här resan

Vi fick 5 laxar till på dipsyspön och stackade djupriggspön på mellan 33 och 20 fot. Laxarna var mellan 2-5 kg och högg på guldiga ismo magnum samt en blåflash ismo. Vi hade under fredagen inte ett enda hugg på ytan.

Finväder på vägen hem !

Mer fulväder på vägen ut !

Lördag: 
På lördagen blåste det mer när vi skulle ut, en nordostlig vind på 7-8 sekundmeter gjorde färden ut från hamnen groppig men färden var trots det ganska mjuk och trygg. Skrovet i en 650 WA är hårdare än vattnet på ett mycket mer uppenbart sätt än skrovet i en Crescent, det flexar liksom inget. Att det inte flyger runt gamla gäddwobbler, triangakök och diverse oidentiferade bra-att-ha-grejer förstärker ytterligare känslan av att det är ett stabilt flytetyg. Då fisket kring svartegrund inte varit någon höjdare dagen innan beslutade vi oss för att prova vid långagrund som ligger ca 5 distans rakt utanför hamnen istället. Det rullade ordentligt när vi slog av på farten och sjösjukesymptomen visade sig snart på igen. Den här gången var det en ljummen Hawaii billys som räddade dagen och lugnade ner balanssinnet. El-winschar, dubbelmontage, jätteplottrar och Autopiloter i alla ära, men det är matlådevärmare och en rejäl påse panpizzor som skiljer en riktigt bra trollingbåt från en ordinär.

Första hugget kom på en williams sked bakom 40 gram bly på ytan men den fisken valde att kliva av ganska fort. Nästa hugg kom på ett djupriggsspö på en guldig ismo magnum på 32 fot, en lax på 4-5 kg.  Vi fick ett par mindre laxar till innan det hugger nått tyngre på Hasses djupriggspö. Den så kallade bäbisdansken (en ismo magnum i bäbisblåfärg köpt av en dansk!?) fiskad på 32 fot hade lurat något till hugg. Efter ett par 30 meters rusningar närmade sig fisken båten och jag kunde håva en kanonfin som vägdes till minst 11 kg, förmodligen något tyngre.

Superfin vildlax på 11 +

.

Själv avslutade jag dagen med en något mindre lax

Söndagen och måndagen utlovade vindar i 10-12 sekundsklassen och vi bestämde oss för att åka hem i förtid. Av de 12 laxar vi landade var 1 fenklippt, de andra hade fettfenan kvar.