Regnbågsfiske !

Ibland behöver man åka på självförtroendefiske, bunkra lite hugg inför en förmodad mager höstsäsong. De sedan någon månad tillbaka fritt simmande regnbågarna i Västra Silen gav ett utmärkt tillfälle att bunkra hugg inför bistrare tider. Rapporterna talade om 10-50 fiskar per båt och dag, precis vad man behöver ibland.

Självaste Chifen Östlund tycktes också vara i behov av lite självförtroendefiske även om han skyllde på att det var hans son som ville drilla lite. Med varsin båt på släp åkte vi mot Bengtsfors för inköp av fiskekort och förhoppningen om att få närmare instruktioner om ungefär vart det var lämpligt att lägga i en båt. Kvinnan i kassan på Statoil tog rutinartat fram ett häfte fiskekort till Västra Silen så snart vi steg in på macken. Kanske var det de förväntansfulla aningens blodtörstiga blickarna som avslöjade oss.

Östlund nöjde sig med att köpa ett fiskekort och kunde därmed fiska med fyra spön. Kanske var det den gamla flugfiskaren i honom som tittade fram och förnuftigt förklarade att 4 spön förmodligen räcker i en sjö full med regnbåge. Själv har jag mer värmländska gener än så och köpte därför två kort för totalt 8 spön. Statoiltjejen tittade skeptisk på mig, jag ursäktade mig med att ett av korten naturligtvis var till Moa. Hennes första fiskekort förövrigt, något av en milstople som naturligtvis kommer firas med pompa och ståt så snart tillfälle ges.

Efter lite förvirrad navigering på en grusväg hittade vi till rampen och kunde traila i båtarna. Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte riktigt vart vi var, men rampen ligger väldigt nära Silverlake camping i Västra Silens södra ände. Efter att vi vält i båten kunde vi försiktigt kryssa ut bland stenarna (viss försiktighet rekommenderas då det finns mycket sten på lagom propeller djup).  Moa tittar förvånat på mig när vi slår av på gasen efter 5-10 minuter. Detta beteende hade hon aldrig sett förut. Skulle vi inte åka till andra änden av sjön innan vi började fiska ? I vanliga fall tenderar det att bli så, den naturliga känslan är att åka så långt bort det bara går, första stället längst bort är naturligtvis bästa stället. Den här gången fick vi dock tydliga indikationer i form av trasiga odlingskassar, hoppande regnbågar och en hel hög med lokala förmågor att vi nog inte behövde åka till andra änden av sjön, hur konstigt det än kändes att stanna innan bränslemätaren börjar röra sig.

Vi sjösatte våra spön och jag kunde med viss besvikelse konstatera att vi lyckats sjösätta alla 8 utan att få ett enda hugg. Båtarna runt oss som körde något enstaka spö rakt bakom båten hade redan börjat dra fisk. Alla förutsättningar var nu uppfyllda för en totalflopp. Vi hade höga förväntningar, vi hade åkt långt, vi verkade ha störst båt (känslan av att uppfattas som storfräsare är hemsk) och vi hade utmärkt oss genom att köpa två fiskekort. I huvudet spelades pinsamma scener upp där vi var tvungna att berätta för folk i 4 meters båtar att vi hade något färre än deras 50 fiskar, vi hade nämligen fått 0.

Första hugget var därför en befrielse, en 2 kg regnbåge bröt de negativa tankegångarna och när den högg verkar startskottet för resten av bågarna ha gått. Huggen kom allt mer frekvent. Dubbelhugg blev trippelhugg och ett tag hade vi bara ett spö i vattnet... Vi gled förbi en båt där en gubbe stod och kastade, jag drillade en fisk och fick min paravan lite  väl nära då styrandet inte fick högsta prioritet. Då högg det på tre spön till och det hoppade regnbågar överallt och spön flyttades runt i hållarna på båten i ett försöka att undvika det värsta trasslet. Han tittade på mig med gamla skeptiska ögon och fick förmodligen sin bild av det där trollingfisket bekräftat.  Det började gå upp för oss att 4 spön nog hade räckt alldeles utmärkt.

Moa såg ut att trivas, det här med att få mer än ett hugg om dagen var även det en upplevelse helt olik tidigare fisketurer. Fiskarna högg på det mesta, men bäst gick små 6-7 cm yuzuri i ytan i blå silver (de går sjukt ytligt tror jag, förmodligen knappt en meter) Bomber 14a stensson och glittriga tomic 3 tum, alla fiskade i ytan. Vi körde nått djupriggsspö också men hade knappt en stöt på dem. Regnbågarna verkade bo lite på samma ställe, eller i alla fall många av de som var intresserade av att hugga verkade hålla till på ungefär samma ställe. Det lönade sig helt klart att börja vända runt så snart det nappat några bågar.

Fräsarfrys.

Timmarna gick och igloon började bli sådär storfräsar-full. Det är nått visst med att ha en stor hög med fisk i båten. På nått stenåldersvis känner man sig väldigt nöjd.  När gäddtrollingtävlingarna blivit Catch and Release så händer knappt fiskhögarna längre,  man tar därför tacksamt emot möjligheten att få bygga en rejäl hög med fisk, samtidigt som högen kan byggas under vackra ledord som "fiskevård". Får regnbågarna gå kvar i sjön finns ju snart inte en enda grankotte, cigarettfimp eller något annat flytande objekt kvar att äta för den lokala öringstammen.  

När klockan slog 14:00 och vi fiskat i 4 timmar insåg vi att vi nu hade mer regnbågar än vi borde och att vi nog borde åka hem. Vi vände kursen hemåt och började i smyg släppa tillbaka regnbågar som högg på vägen till rampen.

När vi kom hem hade Jonny byggt ett rensbord av ypperlig kvalitet byggt på en stabil grund av pallgafflar  toppat med en spånskiva. Han har bondegener och blir naturligtvis glad när det finns  väldigt mycket av något (se på bilden hur han lyser upp).  När filéandet var klart kunde vi konstatera att vi plockat upp 37 fiskar...

Det var nog bra att vi inte tagit upp de sista.

Nu stundar Gäddfestivalen i Fryken:) Vi borde ha goda möjligheter att härda ut den vanligtvis allt annat än huggintensiva helgen eftersom vi nu bunkrat upp massor av hugg i sinnet.