Sunnanåträffen dag 1

Segt överlag,  9 båtar som fått fisk av över 80 stycken. Vi lyckades krångla upp fyra i blåsten. Får se om vi klarar att hålla undan för tävlingsnerver och förkylningssymtom i morgon.

Vänerpremiär på kållandsträffen

I ett försök att skaka av mig tristessen av att vara hemma måndagssjuk tänkte jag skriva en liten rapport om höstens vänerpremiär på kållandsöträffen förra helgen. Premiär, ordet är ångestladdat för en trollingfiskare. Även om all utrustning som genom ett mirakel skulle vara med i packningen så är det batteriet som är oladdat eller växelwiren som blivit felmonterad. Premiärer är då man märker allt det nya som gått sönder och abrupt blir påmind om det gamla man redan borde lagat.

Kållandsöträffen startade på fredagen och vi tjuvstartade redan på torsdagen för att se så att fungerade. Jag skulle fiska tillsammans med Junioren och ingen av oss hade kört kållandsöträffen tidigare. Vi var ganska förvirrade kring var vi skulle fiska men hade en ide om att köra i vattnen kring Mellerud på tävlingen.  På torsdagen var det ganska hård västlig vind och vi sjösatte därför båten i Sunnanå på vägen till Kållandsö för att kunna testfiska där utan att behöva köra tvärs över Vänern i motsjö. 

Torsdag:
Nästan 15 grader i vattnet och vi fick känslan av att det nog skulle bli ett ganska dåligt höstfiske på Vänern. Testfisket bekräftade denna känsla, förutom en 5 kg öring på en ytligt fiskad krippled skalle gav dagen inte så mycket mer än en möjligtvis något förädlad form av förvirring kring vart vi skulle välja att fiska. På vägen in från fisket samarbetade vågstorlek, våglängd, vågriktning i perfekt harmoni tillsammans med crescentens skrov och skapade en storslagen uppvisning i precis hur stötig en resa kan bli trots relativ lite sjö. Allting slog och skakade och i varje våg rann lite av livsglädjen ur mitt förkylningstunga huvud. I ögonvrån såg jag hur displayen till autopiloten slocknade och de avgrundsdjupa suckarna kunde fortsätta med förnyad kraft. Autopiloten har tidigare krånglat en hel del med glappa strömkablar och trasiga fästen och så sent som två dagar innan fick jag byta o-ringar för att få den att sluta läcka hydralolja. Min sista energi las på att med omsorgsfullt valda ord svära över Garmins dinkytoys kablar och toys`rus fästen. Mitt i eländet såg jag ett rejält måsdyk på högra sidan båten. Det där borde man nog vända upp och waypointa tänkte den smarta delen av mig men fick direkt mothugg av den andra delen som bara ville sluta studsa, åka in till hamnen, äta pizza och få ordning på autopiloten inför helgens tävling. Vi sket i måsdyket, energin var borta. 

Ont om fiskbilder så bjuder på en bild på hur den nya
elektroniken blev. En hds9gen2 och en hds7gen3

Structurescangivare, ser ju fränt ut i alla fall. Hoppas den kommer till användning, annars bör det finnas billigare sätt att få få båten att tappa 2,5 knop i toppfart. 

Fredag:

Fredagens fiske blåste inne och jag fick be mr Garminpilot lite om ursäkt, för en gångs skull vara det inte bara han som krånglade. Det var inte pilothaveri utan totalt NMEA2000 haveri i båten. Jag lyckades inte laga NMEAnätverket, säkringarna såg hela ut, kanske är det kabelbrott någonstans? Tävlingen fick ske utan autopilot, men det gör inte så mycket, styrvanan är fortsatt kvar :)  Fredagen ägnades åt lite tröstshopping på Olssonsfiske och på kvällen serverade Team Karlberg en fenomenal middag bestående av rotfrukter lamm och rödvinsås som vi avnjöt tillsammans med stugkamraterna som förutom Åke och Jonny i team karlberg även bestod av baggerudsspecialisterna Robert och Peter i team A&B&B. Lite oklart vad abb betyder men förmodligen är det något lokalt Karlskogamål.

Lördag:
Lördagen bjöd på finfint fiskeväder och efter viss beslutsångest bestämde vi oss att åka över till mellerud trots ganska dåligt fiske där på torsdagen. Vi trodde oss ha koll på ett område där norskarna fått en del fisk. Svårt dock att veta exakt hur många fiskar som faktiskt kom upp då norsk tradition uppmanar den som får en fisk att rapportera sin fisk till samtliga landsmän en och en vilket får till följd att varje fångst följs av en ca 25 minuter lång VHF kjedja där ord som strike-pro och Örret hörs massvis av gånger. Vi dividerade antalet gånger vi hörde hörde ordet "Örret" på radion med ungefär 20 och kom fram till att de 5 båtarna båtarna från grannlandet bör ha fått mellan en och två öringar var. Den vetenskapligt framräknade rapporten var det bästa vi hade att gå på.

Finväder i starten

Fisket på lördagen började trögt och vi hittade ingen fisk kring favoritgrunden eller där vi trodde de fått fisk dagen innan. Först efter någon timme kom första nappet och Junioren började veva in gäddor, något han skulle fortsatta med hela dagen. Vi hittade gott om betesfisk över lite djupare vatten och koncentrerade andra halvan av dagen där. När klockan var runt 1300 fick jag ett kanonhugg på en gammal klassisk VK skallen i färgen UV102 bakom 50 gram bly. 60 meter lina revs av från rullen innan jag kunde börja pumpa in den närmare båten.  Fisken var något mindre än vi först trott men det var en väldigt fin tävlingsfisk på 4,7 kg.

Provocerande mycket betesfisk ibland

Nu är vi på gång tänkte vi och riggade ut fler VK skallar i samma färg. Ganska snart skrek det till i en rulle igen och efter flera 20-30 meters rusningar kunde vi landa en... ... Gädda på runt en meter. Det hela upprepade sig igen och igen, inte mindre än 7 gäddor hann vi landa innan dagen var slut. Det är svårt att sätta ord på besvikelsen som uppstår när man får in en gädda i synfältet efter att ha drillat ännu en "klockren öring" i 10 minuter.  Det är som att ha köat till en pub för att väl på plats få reda på att ölen är slut, att ha beställt ost på sin drive-in hamburgare och på motorvägen upptäcka att där fanns ingen ost alls, eller när man ser den här bilden på barndomsidolen Macgyver. Stor besvikelse alltså.

I hamn visade sig att fisket varit ännu trögare än vi trott och vår öring röckte till en 9 plats av typ 65 båtar. Endast en handfull båtar hade landat mer än en godkänd fisk och ledar båten hade skrapat fram 3 st. På lördagskvällen var det återigen djup förvirring om vart vi skulle åka. Jag kände förhållandevis få deltagare i tävlingen så vi hade ingen riktig koll på vart folk fått fisk, eller vart de inte fått fisk för den delen heller. Det är en stor fördel annars att kunna stämma av lite med folk man känner. Inför nästa år får vi helt enkelt lura ner fler Kil-båtar :)

Söndag:
Lite världsvant försökte jag och junioren övertyga varandra om att det var ju inte så fränt att bli 9a. En fisk hit eller dit gjorde inte så mycket, vi skulle köra en "all in" strategi på söndagen, vinna eller försvinna. Vi skulle få massor av fiskar eller inga och vi bestämde oss för att testa fisket vid Ekenäs. Innan starten pratade jag med duktiga team blomman och kom underfund med att de fiskat ungefär där vi fiskat dagen innan. De hade då fått två fina öringar, blomman trodde även att en av toppbåtarna från dag ett varit där i krokarna. Den informationen tillsammans med det där måsdyket från torsdagen jag borde haft i bakhuvudet borde varit tillräckligt även för att en myndighetströg tjänsteman skulle lagt samman ett och ett och valt att åka dit istället, men så blev det inte. Jag skyller på premiärtrög laxtrollinghjärna.

Finväder även på söndagen 

När starten gått satte vi kurs mot hemkära områden kring ekenäs i hopp om att höstfisket skulle vara på gång där. Det var det inte. Vi hade inte ett napp under de första 4 timmarna och såg ingen fisk på lodet, ingenting i ytan, inga måsar, såg inga andra båtar och hörde inte ett ljud på radion. Det fanns färre fiskar vid körtungegrund än det finns nöjda aktieägare i WW-koncernen.

När klockan närmade sig 1200 höll inte fasaden.  Det var inte alls skitsamma om vi fick nått längre. En godkänd fisk var inte alls hit eller dit. En godkänd fisk var viktig, en godkänd fisk hade räddat både dagen, humöret, stoltheten och hållit oss kvar på topp 10. Vi började fiska söderut mot pålgrund och stavasknall där vi hört om några fiskar. När vi kommit en bit påväg såg jag några måsar kretsa kring ett område, vi gick  över området och Junioren fick ett dunderhugg på en Tomic 4 tum tubby i färgen sal4. Fisken kändes riktigt bra innan den tackade för sig, en fisk till hann vi tappa innan vi tvingas avsluta för att hinna i mål. Riktigt segt att avsluta med att tappa två bra fiskar men så är det ibland. Kanske var det gäddor som spökade igen, men inga linor kapades och inga revor syntes i betena...

Fisket på söndagen var ännu segare än lördagen och förutom de alltid mycket svårstoppade Olssonsfiske (3st) så vägde ingen båt in mer än en godkänd fisk under söndagen. Vi ramlade ner till en 14 plats totalt. Grattis till alla pristagare :)


Nu laddar vi om och hoppas att förkylningen släpper innan Sunnanåträffen i Mellerud  16-18 Oktober.

Man läser om folk som hittar sina aktrar på porrsajter och så, men det här är fan värre. Här har min akter (till vänster) tillsammans med Wikströms och Dilens akter använts för att sälja Nils-master, världens absolut tråkigaste gädd/göswobber. Skämmigt. 

Röst,

Den årliga havsfiskeresan gick i år till Röst utanför Lofoten.  Rapporten är lite försenad då jag hade lite uppförsbacke i form av ett fullständigt datahaveri och någon typ av segdragen bihåleinflammation. Men nu så, tre veckor efter hemkomsten ska jag försöka skriva en liten rapport. Att det förlöpt lite tid kanske är bra, det oviktiga har glömts bort och det viktiga har börjat komma tillbaka igen :)


Röst och de omgivande öarna skymtas på vägen från Bodö

Det var första gången jag besökte Röst. Jag har tidigare varit på havsfiskeresor på flera olika ställen i Norge, men oavsett vart man än varit, vad man än fångat och hur stor den än var så finns det alltid minst en person som kontrar med Röst. Personen får nått drömskt i blicken och berättar med så stor entusiasm om all stor fisk på röst att det får en krisdemokrats redogörelse om USA:s politiska system att verka oengagerad. Jag har därför alltid känt att det vore roligt att åka dit någon gång.



Hamnen i röst vid ankomst

I år fick jag möjlighet om att följa med ett gäng storfräsare från Karlstad/Örebro som skulle till Röst. Valet var inte helt enkelt då resan innebar att det skulle bli svårt att följa med på Kils-sportfiskeklubbs resa till Kvitbrygga. Tillslut föll dock valet på Röst och det var med ganska höga förväntningar jag hakade på storfräsarresan. Totalt åkte vi 12 stycken och vi fiskade 4 personer från varje båt. I min båt bestod besättning enbart av Röstoskulder; det var jag, Ove, Jonatan "exet" Jörlås och Christoffer "nu räcker det" Nilsson. Tillsammans skulle vi ratta en av röst fishincamps Rocad 606:or med en Suzuki 70 hk i jakten på bamsesejar, jättetorskar och enorma hälleflundror.

Propellerväggen indikerade att det gällde att hålla tungan rätt i mun när man navigerade i skärgården

Sejfisket:
Vi kom fram till fiskekampen vid klockan åtta på vällen och väl framme var jag betydligt mer utvilad än vanligt. Det visar sig att 1,5 timmar flygresa och några timmar färja sliter betydligt mindre på kroppen än 20 timmar minibuss ihopklämd bland ostbågsätande havsfiskare med respektingvande bukomfång. I hopp om att hinna med en kvällstur plockade vi snabbt i ordning grejerna och pratade lite med Guiderna på campen om vart vi borde åka. Vi fick bra och färska svar, något man inte alltid är bortskämd med på Norska fiskecamper. Ofta är campägarna själva måttligt intresserade av att fisket och svaret på frågan om vart det nappat bra senaste tiden brukar vara något ospecificerat område utomskärs. I bästa fall kombineras uttalandet med en svepande handrörelse som ger en ungefärlig känsla av riktning till detta område. Här ska guiderna på Röst fishing camp ha en stjärna i kanten, det blir väldigt mycket enklare för förstagångsbesökare att fiska när man kan få lite tips om vart man ska börja.

Första kvällen vigde vi åt fiske efter Sej. I vattnen kring Röst har man goda möjligheter att komma i kontakt med storsej som jagar ytligt vilket gör att man kan fiska med lite lättare utrustning än traditionellt och slipper tunga pirkar och grova multirullar. Vi spinnfiskade Sejarna istället med grövre haspelspön och rullar i 4000-8000 storlek. Måsarna skvallrar ofta lite om vart fisket är på gång. Det hela påminner lite om Abborfiske bland måsdyken om man tänker sig att Abborrarna käkat lika mycket piller som topp tre på ett tour de france lopp och utöver det lät sig tämja kraften i en kluven atom.


En skaplig sej från första källen, den enda sej-bilden på min telefon :)

Stora sejar är normalt mycket starka och kan man få tag i dem på vanlig haspelutrustning, då jäklar blir det åka av. Trots hårt ställda bromsar på rejäla haspelrullar skrek det i bromsarna och många gånger drillade vi fisk alla 4 samtidigt. Sej på mellan 8 och 18 kg nappade i princip hela tiden på våra jiggar och olika typen av ytbeten när jakten var igång. Precis som i så mycket annat fiske var det egentligen svårt att sätta fingret på vad som fick igång ytjakten. I början trodde vi det handlade om skymningen men efter att ha haft bra fiske även dagtid så accepterade vi att vi inteförstod något den här gången heller. Jakten kunde börja lite var som helst ungefär när som helst.

I brist på sejbilder från vår båt lånar vi in Överste smultring Elis med en 18,5 kg sej fotat av MR Flash.

Sejfisket var något vi återvände till många gånger under resan, det är grymt roligt och perfekt avbrott i det vansinnigt långdragna hälleflundrafisket.



Även här en inlånad bild på Christer med en fin Sej på 17 kg.

Bäst sejfiske i våran båt hade vi på savage gear sandeal, dextershad och Jonatans exets egenhändigt konstruerade stickbaits. I ärlighetens namn verkade dock inte sejen så kräsen när fisket var igång. Det nappade på det mesta vi kastade ut ungefär på samma sätt som att när festen väl är igång är det sällan man brukar reflektera kring vilket typ av öl det är man blir bjuden på, bara det är öl.

Hällefundra:
Fisket efter hälleflundra runt röst är eller har i alla fall varit bland de absolut bästa i hela Norge. Jag har ett hat/kärleksförhållande till fisket efter hälleflundra. Det är fantastiskt fräsigt när det hugger men mellan huggen är det påfrestande jättetråkigt. Hälleflundrafiske kan vara så långdraget och händelselöst att det kan framkalla känslor där själva existensen ifrågasätts och allt känns uppgivet och meningslöst. Känslor som annars normalt bara upplevs 5 timmar in i grupparbeten om verksamhetens långsiktiga inriktning på en statlig myndighet.

Finväder och vi raceade resultatlöst runt i jakt på hälleflundror. På bilden ser man även en Twin Power 6000sw, Japans gåva till norska Sejfisket. En helt fantastisk haspelrulle till det fisket.

Samtidigt; en stor hälleflundra är bland det häftigaste man kan fånga i Norden, så klart man måste prova. Första dagen vi testade att fiska flundra kändes det lätt. Jonatan satte en liten flunda på dryga 80 cm redan på första nedsläppet och team hällevaskarna fångade 3 flundror med en topp runt 20 kg på bara en kortstund. Vi kom dock snabbt ner på jorden igen, för något mer hände inte. Trots ganska många timmar under veckan så lyckades vi i min båt bara fånga 2 Hälleflundror till under resan. En av dem fick jag på driftmete med en sej men även det var en liten på sisådär 80 cm.

Resan sista flundra högg lite klyschigt i resan sista nedsläpp i skymningen den sista kvällen. Något monster var det dock inte som Ove vevade upp utan en det var även det en mindre flundra runt 90 cm. De andra båtarna lyckades inte heller något vidare på flundrafisket och landade 3 respektive 4 st om jag kommer ihåg rätt. Vårt hälleflundrafiske får man nog därför se som ganska dåligt.  Enligt uppgift var det bättre innan vi kom. Kanske kan vi som vanligt skylla på att vi helt enkelt kom fel dag, en dag som förvisso varade en hel vecka, men det låter ju onekligen troligare än att det skulle vara oss det var fel på ;)

Torsk:
Torskfisket runt röst är fenomenalt året om. Vi la bara en riktig heldag på torskfisket men fick en del bonustorskar även under andra fisken. Vi hade först lite problem att hitta Torskarna och det var först efter att vi testat några olika topppar som vi hittade stor torsk på en kant. Torskarna stod nära botten vid en kant mellan 20 och 60 meter. Området var ganska litet men tack vara väldigt samarbetsvilliga vindar var det inga problem att hinna med några nersläpp varje drift. Torskarna nappade bra på gamla hederliga Storm 365 grams jiggar, bäst funkade färgen CG.

Vi fick gott om torsk runt 10 kg och mådde ganska got i finvädret. På vägen ner till botten felkrokade jag en liten sej och bestämde mig för att "fulmeta" lite och lät jiggen vara kvar vid botten. Det tog inte många sekunder innan det blev tvärstopp och efter en stunds pumpande dök det upp en fin torsk runt 15 kg vid båten och vi fick i samband med det några fler i samma storlek. Vi tacklade om till mete och firade ner några småsejar med hjälp av spridarbom. Ekolodet visade 60 meter när något nappade på min sej, jag gjorde ett rejält mothugg och fick ganska omgående klassiska bottennapptankar innan fisken började röra på sig. Torsken var stark och återvände flera gånger till botten i 10-15 meters rusningar men efter ett tag dök den upp bredvid båten. En rejäl jäkla Torsk, flera kilo tyngre än vad jag fått tidigare.

 

En torsk på 22,18kg.  

Röst i övrigt:
Fisket kring röst är förhållandevis känsligt för vind, trots det var vi egentligen aldrig helt inblåsta. 2 dagar var det dock inte aktuellt att åka utomskärs pga vinden och vi fiskade då istället inomskärs efter hälleflundra. Någon dags blåst gör dock inte så mycket då man hinner med att se sig lite omkring på land också (läs dricka öl), något vi med råge han med under resan lite blåsigare dagar. Vi han till med att testa den lokala krogen och det slutade ungefär som väntat. Efterfest till klockan 0500, moshpit, brottning med elis och armbrytning med en norsk valfångerska. Sistt men inte minst även en rejäl sovmorgon.

Torka fisk är lite grejen på röst. När ställningarna är tomma kan man även torka drivankare.

Fisket på röst är häftigt och fiskeplatserna ligger nära, Rocad båtarna är bra om än lite trånga om man är tre. Boendet är lite småtrisst och tex köket lämnade en del att önska. Överlag är det dock ett grymt resmål som jag troligtvis kommer besöka igen. Jätteflundran är kvar och det vore även roligt att testa rödspättefisket som ska vara bra.


Hej då Norge och Röst.

Information om fiskecampen vi var på finns på http://rostfishing.com/

Kan inte låta bli att visa Sebastians drömlubb som han åkt land och rike runt i flera år för att fånga. Fish-Eco profilen har inte varit så nöjd sedan moderaterna förlorade valet.  

 

Hasslö

En utdragen serviceperiod inledde fiskeåret 2015. Den ursprungliga planen var en harmonisk servicerunda under tiden som isarna fortsatt låg tjocka och spred lugn i trollingkroppen. Så blev det inte. Isarna försvann och genast var det allvar.  Där stod jag med glasfiberspackel upp till öronen och allvarlig eldragningsångest samtidigt som det började bärgas laxar och öringar på löpande band. Materialvård är en hälsovådligt tidskrävande syssla men det ger nyttiga perspektiv också. Efter att ha legat uppochner i fosterställning och sandpapprat en akterspegel med luftvägarna fulla av glasfiberdam, bensinånger och resterna av bortglömda löjor är jag inte längre säker på att gardinavdelningen på IKEA är den plats i världen där tiden går som allra långsammast. Tillslut blev det i alla fall ordning på torpet och Crescenten stod redo för ännu en säsong.

Några vänerturer och någon frykensväng har det hunnit bli sedan dess och förra veckan var det dags för den årliga fiskeveckan i Hasslö. Bärgarkungen Tobias hade pg.a omfattande barntillverkning fått kasta in handduken på årets resa och det var Jonatan som fick mönstra på som ersättare.

50 mil är det ner till Hasslö i Blekinge och det är inte helt självklart hur resan ner ska läggas upp. Det går att vara ungdomligt ivrig och åka redan fredagkväll för att vara på plats och redo att fiska så snart solen går upp. Nu när man inte är så ungdomlig längre blir man ganska trött av det upplägget. Alternativet är att vara vuxen och vis och åka ner på förmiddagen, rigga i ordning alla saker på kvällen och sedan åka ut och fiska först nästa dag. Vi valde en medelålders kompromiss och sov några timmar på fredagen innan vi satte kurs mot Hasslö klockan 0400. På så vis riskerar man i alla fall inte att komma ner.

Lördag:
Resan ner till Hasslö gick relativt smärtfritt sånär på en liten felnavigering i Ronneby trakten med lite sightseen på Blekinges landsbygd som bonus. På förmiddagen trailade vi i båten och åkte ut för att fiska. Då det var första dagen och vi i princip inte har hört någon ting om nått så hade ingen aning om vart vi skulle åka (känslan av att inte ha en aning höll förvisso i sig hela veckan men just där och då hoppades vi på att den skulle vara övergående). Planen var att sjösätta betena ganska tidigt och fiska sig utåt i hopp om att hitta temperaturskillnader, strömmar eller något annat att gå på i hopp om att laxarna skulle simma förbi just där. Blekingebukten är lite påfrestande ur ett leta fisk perspektiv, det är stora område och ungefär lika djupt överallt. Det är svårt att veta vart man ska börja.

Några temperaturskillnader hittade vi inte men efter att ha letat runt lite hittade vi ett område med t mycket betesfisk och där gjorde vi ett extra varv. Den 50 mil långa trailningen började att ta ut sin rätt och det var i princip bara Autopiloten som var helt vaken när ett ytspö knarrade till. En oblyad Toby Magnum i färgen fruktkorgen hade lockat till hugg. Efter några kortare rusning kom en ganska snäll lax i beskedlig 6-7 kg storlek in och kunde krokas av bredvid båten.

14,1 kg uppväxarlax som spottade spigg i båten. Spiggen kunde faktiskt precis som laxen återutsättas levande :) 

När vi riggade om efter hugget löste på nytt ett ytspö ut, en ytligt fiskad ismo magnum, men det var inget riktigt laxhugg utan fisken var mest tung. Sånär på en blixtsnabb 20 meters rusning gick den mest tungt bakom båten under hela drillen. Jonatan fick därför ganska snabbt in fisken till båten. Den visade sig vara större än vi först trodde och vägde in på 14,1 kg. Efter det hände inget mer och vi styrde in mot stugan där mariestadsfolket dukat upp en tacobuffe dagen till ära.

Söndag:
På söndagen var vi hoppfulla och livet lekte när vi i finvädret åkte ut mot platsen där vi fått fisk dagen innan. Förhållandena var perfekta och bacon/ägg/pyttaipanna/kötbullefrukosten smakade utsökt. Vi fiskade oss resultatlöst i området några timmar innan vi beslutade oss för att åka längre ut och försöka hitta varmare vatten. Efter några sjömil hittade vi ett område med massor av betesfisk och ca 0,8 grader varmare vatten och till och med en liten ström kunde noteras via referensskeden. I teorin var allt likt ett vänsterinfluerat partiprogram helt prefekt, men i praktiken var det ingenting som fungerande. Vi körde ända in i kaklet men lyckades endast kana upp en 50 cm lax...

Här någonstans trodde vi att vi nog hade hittat rätt. Så var dock inte fallet. Stendött sånär på några felkorkade spigg. 

Måndag:
På måndagen var vi trots gårdagens magra resultat relativt hoppfulla. Vädret skulle bli kanon och vi passade på att åka långt ut. Att få åka riktigt långt ut gjorde oss lite hoppfulla igen.  Lite av förfädernas upptäckaranda lever kvar och samma naturlagar som gör att nästa uteservering alltid är bättre och att det är på sista sidan i pizzamenyn fynden görs höjer humöret.  Kvällen innan fick vi rapporter om fisk som var fångad relativt djupt, stora laxar på både 16 och 17 kg hade landats nere på 70-80 fot. Vi riggade ner några skedar och det var där som första hugget kom. En pigg 8 kg lax vevades in och krokades av innan det blev döda havet igen. Vi beslut oss för att transporttrolla oss till nästa plats vi ville prova, en 17 meters topp 7 distans bort, ett beslut vi kom att ångra. Vi hade upptäckt Östersjöns svar på vägen mellan Mora och Sveg, havet var var liksom helt nedlagt och avflyttat. Under 2,5 timmar frös tempmätaren fast och på ekolodet tecknades inte så mycket som en fiskpinne. Inte heller när vi kom fram hände något särskilt revolutionerande, endast några små torskar visade intresse. Efter några timmar fick höra att mariestadsbåtarna fångat en 16 kg lax och en 17 kg lax längre in rev vi snabbt grejerna och åkte inåt. Vi fick ganska snabbt 3-4 laxar på Ismo Magnum och Toby magnun men de var av mindre modell upp till 5-6 kg.

En av de där trollingbåtarna som inte behöver djupriggar gled förbi. 

Tisdagen:
Tisdagen satte vi kurs mot området där vi avslutade dagen innan och Jonatan fick ganska omgående en fin lax på 13 kg+ på en gröngul ismo fiskad på 47 fot. Nästa hugg var mitt och efter ett riktigt rullskrikshugg kunde vi kroka av en 5 kg lax som fallit för en ismo magnum. Nästa fisk föll återigen för en gröngul ismo magnum fiskad på 47 fot, en fisk som bjöd på flera rusningar innan vi kunde håva en 12 kg + lax. Sen dog fisket av och vi hade inga fler hugg innan mörkret började falla och vi fick åka innåt.

13 kg djupriggslax

Här någonstans kan man ana att jag hade oflyt med lottdragningen (vartannat hugg... :) 

Onsdag/torsdag
onsdag och torsdag var det dags för att att få uppleva ett av trollingfiskets baksidor, vind... En elak vid som nådde både 15 och 16 sekundmeter i topparna gjorde att vi inte ville åka ut. Dagarna fördrevs istället på traditionellt fiskeresa vis, man suckar sig igenom förmiddagens väderuppdateringar innan man tillslut ger upp dagens sjösättning. Resan brukar då gå till närmaste stad där man försöker handla sig lycklig i den lokala fiskebutiken innan man försöker äta sig lycklig på den lokala pizzerian. Sällan ger det hela önskvärd effekt utan det är först halvvägs in i öllådan på eftermiddagen som det trots allt börjar känns som en ganska bra semesterdag. Processen bör med andra ord kunna effektiveras och strömlinjeformas genom att ölen öppnas redan på förmiddagen.

Goskväll, torkar skedar och fuktar strupar. 

Fredagen:
Regn regn och åter regn. Vi startade tidigt och sjösatte båten i ösregnet redan vid 5snåret. Ösregnet fortsatte långt in på förmiddagen. Först vid 12snåret slutade det äntligen regna men allt var sjöblött och resten av dagen spenderades småfrysandes. Fisket var förr oss minst sagt segt men en av mariestadsbåtarna fångade lite lax så vi låg kvar i området. Första hugget missade vi men nästa krokade vi, en lax i 9 kg klassen på en grizzlysked kring 40 fot. Vi fiskade in i skymningen men sånär på en fin solnedgång var resten av dagen resultatlös.  På lördagen blåste det återigen massor och vi beslöt oss för att åka hem på morgonen när vindmätarna visade 16 sekundmeter utanför hamnen.

Årets avslutningslax 

Sammanfattning: 
Fisket var segare än vad det har varit tidigare år vi varit där nere. Vi hade överlag segt fiske i stugan (3 båtar) men flera andra båtar verkade ha det ännu segare.  Inte heller under veckan som följde (vecka 19) har fisket var något vidare som jag förstått det. Laxarna verkar helt enkelt inte ha vandrat förbi som de brukar. De fiskarna vi fick var i stor grad uppväxare, endast en av dem såg ut som en riktigt vandrare. Bäst fiske hade vi (som vanligt?) på ismo magnum i de här färgerna 109 108 och 110 men fick även lite fisk på toby magnum och grizzly crystaline skedar. Bäst fiske hade vi mellan 40 och 50 fot men fick även lite fisk i ytan. Samtliga fiskar utom en 4 kg lax som grillades fick simma vidare. De absoluta majoriteten hade dessutom fettfenan i behåll.

Ny dragbil

Inom loppet av några minuter var det över, det hela gick ganska fort, otrohet gör väll i regel det. Aktionsjävulen hade tagit över och helt plötsligt stod användare Kapkolj som vinnare på en KVD aktion. En blå Skoda superb kombi från 2011 var det som hade ropats in och livet som premiumbilägare var slut. ANA784, den efter 38 000 mil charmigt inslitna röda a4:an av 98års modell hade blivit utbytt. Utbytt lite förtid kan jag tycka såhär i efterhand, ANA gick egentligen aldrig sönder utan tuffade plikttroget på. Lyckligt omedveten om att hennes ägare sökte med ljus och lykta efter en nyare ersättare med fräsch lack och yngre former.

Länge var tanken att ersätta ANA med en nyare a4a, helst i samma solblekta röd färg, men i takt med att billetandet fortskred fylldes mitt huvud allt mer med tankar kring rymliga baksäten och bagageutrymmen, krocksäkerhet och prisvärdhet. Skoda Superb sattes på bevakningslistan. Det finns få saker som på ett lika tydligt sätt signalerar att man accepterar medelåldern som att köpa en Skoda kombi. Vuxenhet kan komma plötsligt. Vem vet vad nästa steg blir. Handla med kundvagn ? 

Det var med vemod och ångest jag började fundera kring hur ANA skulle säljas. ANA förtjänade ett bättre öde än att i veckor bli bortsorteratt med de andra 35 000+ mil bilarna på blocket för att tillslut bli köpt av någon prutande snåljop som "upptäckte" de ganska iögonfallande rosthålen först på plats. 

Min oro var dock helt obefogad, en bra bil säljer sig själv och jag hade inte ens hunnit hämta nya bilen innan den första intressenten visade intresse. Som det ser ut nu får ANA fortsätta sitt liv hos en lantbrukare. Det är förvisso något som känns lite konstigt över att låta gamla ANA flytta till en "bondgård på landet". Kanske är det barndomens husdjursavslut som spökar.    

Superben blir en bra fiskekompis tror jag, 170 hk dieselmotorn tillsammans med 4wd bör kunna klara av att plocka upp Crescenten i de flesta ramper. En fördel med superben är också att den inte är lika låg som många nyare bilar och därför bör man kunna hamna riktigt jäkla långt ut i skogen innan man kör fast. Dragvikten är också bra, lite tråkig på B-körkort då den endast får dra 1283, men på E-kort och utökat B får man dra 2000 kg. Så ett nytt körkort får det bli innan våren. 

2000 kg i dragvikt gör att man bör klara en ny båt också om en sådan skulle bli aktuell i framtiden, men jag misstänker att en ny båt får vänta något år. Som klädsamt konservativ och förnuftigt förändringsfientlig 28 årig värmlänning gäller det att vara försiktig med att göra för stora ändringar på en gång. 2015 var det bil och 2016 är redan vigt åt att köpa nya byxor. 

Crescenten ska nog in i depån en sväng nu, ska försöka fixa lite inför våren med bl.a batteriernas placering och täta en grej i motorbrunnen. Blir det nått fiske i det närmaste blir det nog från isen !  

Nyförvärvet 

Legendaren 

Årets sista fisketurer, del två

27 December: 

Den 26 december var det dags för första fisketuren efter jul. Den sedan några år tillbaka utflyttade före detta laxtrollar-mogulen Hajen var gast dagen till ära. Hajen var tvungen att komma ut på sjön. Efter att ha firat jul utan egen jullax stod han inte ut längre. Det tillgjorda sättet som släkten ansträngt skrattade med honom när han förklarade att det inte blivit så många fisketurer i år stank av påklistrad artighet och förföljde honom. Skammen blev för stor och på nyår skulle de jävlarna få äta lax tills det stod dem ur öronen. 

Jag hämtade Hajen strax före 0600 och omgående slocknade han i passagerarsätet, något som inte alls är likt honom. Då han sedan något år tillbaka bor i Trollhättan tittade jag oroligt mot honom och mina värsta farhågor besannades, han hade börjat odla ett litet litet skägg. Denna osunda kombination av extrem trötthet och plötsligt skäggodlande är känd som vänersborgsjukan och har som namnet antyder tidigare drabbat värmlänningar som flyttat ner till Vänersborg. Tillståndet tycks nu alltså även kunna drabba de som flyttar till Trollhättan. Det är nått med luften där nere. 

17 minusgrader var det när vi krokade på båten i Kil och våra förhoppningar stod till att strömvirvlaren vid Örnäs fiskecamp i Åmål höll isen borta. Hamnen var full av isflak när vi kom fram men det gick att klämma i båten. Vi valde att åka ner mot mot tösse och fiska i lite lä då vindarna enligt prognos skulle bli lite i överkant för vad som normalt känns bekvämt i massa minusgrader långt ut i sjön. 9 st löjor och en Tomic 4 tum i färgen 103 sjösattes. Tomicen var 2009 års bäste bete och omsorgsfullt utvald av Hajen, en föredetting valde en annan så att säga. 

Första hugget kom i samband med att vi närmade oss ett måsdyk, på Tomicen så klart. En öring kring 4 kg innebar att Hajen kunde briljera med en 1-0 ledning till sin sida. Även nästa hugg kom på samma Tomic och den fisken visade tidigt vad den ville genom en rejält rullskrik när 25 meter lina hastigt försvann från rullen. Enligt vartannathugg principen kastade jag mig över spöet som en missunnsam fiskmås.  

Fisken höll sig djupt och det tog ganska lång tid innan vi kunde skymta en stor öring bredvid båten. Efter några minuters nervös drill på kort lina kunde Hajen håva en superduper fin öring på 7,47 kilo vilket innebär ett nytt personbästa för väneröring för mig. Tack Hajen säger man väll kanske ?:)  Fler Tomicar skickades ut och vi missade ganska omgående 2 fiskar på Tomic 103. En av dem simmade i princip 20-25 meter rakt under båten när kroken släppte taget, den hade varit spännande att se... 

Nytt personbästa på Öring 

Att Öringen föll för en 103:a innebär att både mitt några år gamla personbästa på vänerlax (10,7) och mitt personbästa på Öring är tagna på samma Tomicmodell, den anspråkslösa 103:an. (http://www.olssonsfiske.se/drag-beten/beten-marke-a-o/tomic/tomic-classic-4tum-of11103). Vi krokade och landade en lax i 5 kg klassen på en vk102 i ytan innan mörkret tvingar oss att avbryta. 

29 December:
En mycket kall natt gör att jag och dagens gast Wikström Junioren inte vågar åka till Åmål av rädsla för att det har bildats för mycket is. Vi väljer istället Baggerud som utgångshamn. Baggerud är varken min eller Crescentens favorit ramp.  Märkligt många procent av allt rampkrångel som jag och båten upplevt tillsammans genom åren har skett där. En gång i början av min trollingkarriär körde jag och Dilen fast med 240:in på plan mark i trailerkön. Det fick lösas med att Dilen ställde sig på dragkroken och hoppade fram bilen en decimeter i taget hetsigt påhejade av tutande män i blänkande stadsjeepar. En annan gång glömde jag och Tobias att ta av  ljusrampen på trailern men kunde inte ta oss upp ur rampen för att fixa det så vi fick studsa båten på rampen för att få den i sjön. Även detta påhejades av sympatiska män i stadsjeepar. En gång fick Jakop och jag fick fiska utan GPS och Ekolod pga elhaveri men favoriten är nog ändå när jag och Adam två dagar i rad inte lyckades starta båmotorn och fick åka hem igen utan att ha lämnat bryggan. Första gånget var det batteriet som inte orkade dra igång den, andra gången var det kondens i tanken (vilket det nog var även första gången...). 

Baggerud förblir förknippad med rampångest men förr eller senare måste man upp på hästen igen. Andreas skämtade om att vi skulle ut och fånga den årliga 9 kg laxen, vi hade faktiskt fångat 9 kg+ laxar dagarna innan nyår två år i rad fast då utanför Åmål. I år var det i Baggerud det skulle hända. 

Sjösättningen gick smidigt då det endast var tre andra båtar som sjösatt och rampen låg relativt skyddad i den sydvästliga vinden. Vi transporterades oss några distans norrut innan vi började fiske och fick ganska snart sällskap av en yrkesfiskare som la ut sina nät i Området. Trevligt att inte vara ensam såhär års på sjön. Tanken var att fiska uppe på ett grundområde men den tanken gav vi snart upp då vattentemperaturen hastigt sjönk från 5 grader till 2,7 när vi närmade oss grundare vatten. Vi vände tillbaka och upptäckte att det var en väldigt distinkt temperaturkant som gick både i västlig och nordlig riktning om området där vi fiskade. Vi bestämde oss för att försöka hålla oss i det lite varmare vattnet med förhoppning om att fisken där skulle vara lite piggare. Innovativ nätumärkning i form av liggande nätpinnar gav lite spänning i tillvaron, ungefär som att gå omkring bland liggande krattor i nysnö. 

Lägg till bildtext

Första hugget kom efter någon timme på en ytligt fiskad löja i en silverkrom/blå VK skalle fiskad bakom 20 gram bly. En rejäl lax visade sig i ett luftsprång innan den gjorde flera aggressiva rusningar. Laxen kom sedan ganska snällt in till båten på typiskt storlaxvis och först 10-15 meter från båten tvärvände den och simmade ut under höger planerboardlina. Det tog säkert ytterliggare 15 minuter innan Andreas kunde håva en riktig tjockislax som vägde in på 7,76 kg. Nästa hugg var på en ytligt fiskad Tomic 103a och var en betydligt beskedligare lax på ca 65 cm. Båda laxarna spottade lite spigg och skvallrade om vad det var som stod på menyn. 

Årets starkaste lax vägd till 7,76

Sedan följde en döperiod när ingenting hände på några timmar. Vi gjorde några lovar utanför området men någonting drog oss tillbaka till området där de två första fiskarna huggit. Det såg bra och med varmare vatten och vad som såg ut som stim av spigg på lodet. När klockan närmade sig 1400 högg det igen på samma VK-skalle som tidigare fiskad bakom 20 gram bly, en lax i 70 cm klassen. 

Tiden började rinna ifrån oss men vi bestämde oss för att göra ett sista varv vilket resulterade i ett kanonhugg på ett ytterspö, återigen på samma silvercrome/blå Vk skalle. En stor lax gjorde några hopp innan den gick ner på djupet och stod helt stilla. Jag trodde länge att den gått fast i de andra ytspöna då laxen förblev orubblig en bit ut på högerkanten. Efter vad som känns som en evighet började den ge med sig och hamnade snart rakt bakom båten. Efter några nervösa håvningsförsök kunde vi håva en mycket välnärd lax som senare visade sig väga 9,08 kg fördelat på 84,5 cm ! Den traditionsenliga 9+ laxen strax innan nyår var fixad i år också ! 

Lax på 9,08 kg

Tjock lax ! La dit en supershadrap som skala :)