Rapport fredag och söndag

Fredag:

Har återigen slarvat med uppdateringar, men bättre sent än aldrig som Sahlin säger när hon betalar skatt. I Fredags var jag utanför åmål och fiskade i den beryktade bassängen. Med i besättningen fanns Andreas Dilen. Dagen startade bra och redan strax före 0900 hade vi landat första laxen. En 5,2 kg fisk som högg en Specialare. Sen segnade det till med besked. Vi snurrade lite och hittade efter ett tag ett område som såg bra ut, betesfisken återfanns något högre upp i vattnet. Andreas Riggspö (30fot) löste ut och vi kunde snart landa fisk nummer två, en lax på 5,4kg. En Vk-skalle stensson vill jag minnas att det var. I samband med håvningen av Andreas fisk blåste min mössa av, en fin sån rysk variant (se bild). Vi håvade fisken och skulle sedan vända och hämta mössan, den flöt ganska bra. Mitt i svängen hugger det rejält! Mösstricket har funkat igen, flera gånger förut har jag fått hugg när jag ska hämta mössan. (den blåser av oftare än önskvärt...) Linan tickar ut och det är rejält jäkla tungt. Tyngden släpper inte, fisken rusar vidare, förvisso i en allt sävligare takt men linspridaren vandrar tillsynes helt obehindrat mellan gavlarna.. Vad är det här tänker vi och tittar på varandra med storlax i blicken. 90 meter bakom båten åker en laxfena av gigantiska mått runt och kryssar i ytan. Lite nervös börjar jag öka pressen...

Shit pommes!? Jag får inte in någon lina, fisken går fortsatt tungt och börjar hamna farligt nära framför pulkan. Andreas rycker in den sidan och vi kan sedan drilla fiskan liggandes i sidsjö, precis så det sträcker upp grejerna. Vid här laget börjar det dock anas en och annan uggla i mossen. Det är lite för tungt, framför allt är det är lite för tungt för ofta. Laxar brukar förr eller senare släppa efter lite, ladda mot en propeller, djupriggsvajer annan båt eller dyligt. Den här fisken står numera envist still och allt vi ser är en stjärtfena? Tålamodet prövas och snart ökas pressen ytterligare på fisken. Meter för meter kommer den in och motståndet känns fortsatt helt fel. Snart skymtar vi nått grönt bakom båten... Inget ont om gäddor men de kan väll i alla fall hugga med munnen och inte med ryggen. Helt hopplöst att vincha in gäddor krokade i ryggen... Gäddan har kommit lodrätt i vattnet, därför stjärtfenan synts hela tiden... Mössan såg vi föga överaskande aldrig mer skymten av.

Vi riggar ut grejerna igen, Andreas väljer några riktigt stora visten siklöjor från min låda till sin sida. Jag väljer mindre löjor från Andreas låda. När det gäller betesfisk är det löjligt enkelt att veta vad som är bäst för tillfället, det är naturligtvis de man har minst av. Andreas Saknar siklöjor i sitt kylskåp, jag saknar vanliga löjor. Det ter sig därför helt naturligt att vi byter med varandra. Det är en hårfin gräns att ha rätt mängd betefiske av varje sort. Har man för många blir de oheta och har man för få så tar de snabbt slut.

Andreas får snart ett hugg på ett ytterspö i samma område där djupriggslaxen högg. Den kliver dock av fort. Snart hugger det igen! Även den hoppar av precis när spöet greppats. Tredje gången gillt tänker naturligtvis vän av ordning, men så var det inte. Även fisk nummer tre kliver av... Samtliga på planerfiskade VK skallar med 50-80 gram framför. Något mer hinner vi inte innan mörkret anländer.

Söndag:

Även söndagen spenderades på Vänern. Wikström Junioren fick bli medfiskare. Återigen var det Dalbosjön som fick ett besök, det hör till att släpa runt på båten lite. Känslan inför fisketuren var sådär, var inte riktigt på topp då jag arbetat upp en rejäl sömnbrist under veckan. Försöket räckte inte heller särskilt långt utan allt som hände var att två löjor blev tuggade... Nederlaget var ganska väntat, det hade gått lite för bra där ett tag. Flyter det för mycket kan man ge sig sjutton på att det snart är dags att sjunka. Det känns skönt att komma ner under jorden igen.